Efter en qvarts obehaglig väntan, kom Maria ut färdig klädd, enkel men nätt som vanligt; men hon var blek, hennes ansigte bar tydliga spår af qväfd vrede. I samma ögonblick utkom äfven fadren från sitt rum, och frågade om vi voro färdiga att gå. Hedda syr ännu på sin klädning, svarade Maria tvärt, och vände sig bort. Jag erbjöd mig att gå och hjelpa henne; Maria gjorde en rörelse liksom att hindra mig, men fadren kastade på henne en ogillande blick och öppnade sjelf dörren.
Det såg bedröfligt ut derinne. Hedda stod blossande röd, halfsnörd och okammad, och tråcklade ett bredt rödt sidenband i fållen på sin hvita klädning. Hon hade haft många motgångar, sade hon, först när hon skulle kläda sig, blef hon varse att klädningen krympt i tvätten, hon hade då skickat efter band; redan fastsydda såg hon att de sneddade sidorna voro mycket längre, och måste sprättas upp. Maria hade ej det ringaste hjelpt henne, «bara grälat.» Jag insåg lätt huru det kunde hjelpas, och snart var Hedda klädd; när vi kommo ut i salen, stod Maria redan påpelsad. Hon var hela aftonen utur humör, såg stolt ut, var snäsig mot systern, tvär mot mig; hos Hedda syntes snart intet spår af missnöje.
Hvilken skilnad på rum och societé! Här syntes ganska få af dem som voro hos Smittens, både af damer och herrar, med undantag af militärer. Med godt utrymme, skön upplysning och god musik, blef dansen här ett nöje, på det förra stället förekom den mig som ett tröttande dagsverke.
Jag dansade en rysk kadrilj med Karlowitsch. Damen till venster hade en så utringad klädning, att jag blygdes på hennes vägnar. Karlowitsch blef säkert varse min förlägenhet, ty han vände sig så, att han bortskymde henne; men i ronden såg jag de andras försmädliga blickar, och kände sjelf, huru jag rodnade.
Karlowitsch sade högt nog, för att höras äfven af andra än mig: «om jag en gång blir så olycklig, att jag får en hustru, som vill kläda sig till ett spektakel för alla, stänger jag henne inom lås och bommar.»
«Naturligtvis om ej goda varningar hjelpa,» svarade jag; han smålog.
Jag antecknar detta till din underrättelse!
När vi sedan åter dansade tillsammans, frågade han efter min goda vän, som talade så väl tyska.
«Det är väl fröken Nordenskans, löjtnanten menar?» frågade jag, som tyckte frågan vara något för familjèr. Han studsade synbart.
«Nordenskans? är hennes dopnamn Lonchen? eller hur var det Lonna?» hans frågor jagade nästan hvarandra.