«Hon kallas Leonna; men huru känner löjtnanten hennes namn? Hvarför öfverraskar det er att hon heter så?» frågade jag på min sida nyfiken.
Dröjande med svaret tills dansturen var förbi, sade han: «jag har en bekant, som på långt håll är en anförvandt till en fröken Leonna Nordenskans, men han känner henne icke personligen.»
«Bekantskapen har skett genom korrespondens, och eder vän heter Fritz von Harlinghausen,» sade jag småslugt.
Han såg på mig med stora ögon. «Af hvem, och när har ni hört detta?»
«Af Leonna, som förmodar att en sådan person finnes vid militären.»
«Fröken Leonna förmodar då ganska riktigt. Var så god och låt henne veta, att jag kan lemna underrättelse om nämnde person, som högeligen önskar att få presentera sig för sin vackra kusin, men hvarföre är hon icke här i afton?»
Med deltagande hörde han orsaken till din bortresa.
Af anledningar för vidlyftiga för ett bref, som redan är långt nog, har jag låtit berätta mig, hvarföre han och din bror äro ovänner. På första assemblén i höstas, hade båda valt samma plats för dansen; men Karlowitsch var den första, som dit kastade sin handske, och gick för att hemta sin dam; då kom din bror, sparkade undan handsken, och lade sin i stället; så började tvisten. De omkringstående vittnade alla till löjtnantens förmån, och mången tror, att just detta är rätta grunden till din brors hat, det han vid alla möjliga tillfällen lägger i dagen.
Har jag nu ej träffat de nyheter du önskat veta, så måste du ursäkta min oförmåga att gissa, och var då sjelf tydligare en annan gång.»
Ottilia.