Hvad solen tinade upp om dagen, betäckte nattens köld med en isskorpa, som gjorde morgonstunden till den bästa tid för en promenad.
Ludvig, som lik alla sjöfarande intresserade sig för väder och vind, astronomiska observationer och dylikt, vandrade ofta till ett högt berg beläget ungefär två verst från hans boning, för att derifrån iakttaga de af honom kända tecken för islossningen.
I dag hade han begärt frukosten tidigare än vanligt, och frågade under den flickorna, om de ville göra honom sällskap. De voro genast färdiga.
Fru Palman varnade dem för den skarpa morgonluften på berget, och trugade på dem en flaska med liljekonvalje-vin, såsom medel deremot. Ludvig ville ej motsäga den välmenande gumman, och stoppade flaskan jemte ett litet glas i rockfickan.
De togo genaste vägen, först öfver den lilla trädgården, sedan öfver tegarne på en högländt trädesåker, der solen redan begynt verka och till det mesta bortsmält snön; men marken var hård genom nattkölden, och der ännu snömassor lågo i diken och fördjupningar, var skaran så pass stark, att flickornas lätta fjät knappt lemnade spår, då onkeln till deras innerliga nöje några gånger plumsade in. Sedan gick deras väg öfver ett vidsträckt svedjeland, der de svarta trädstubbarna, mot den med rimfrost betäckta marken, gaf en egen anblick, snarlik vårdstenar på en kyrkogård. Våra vandrare voro ej nu i den sinnesstämning, att de fästade tanken derpå, ty snart stodo de muntert skämtande vid foten af det omtalta berget; det var ej så alldeles lätt att komma uppföre dess sluttande, med isglasyr betäckta sidor. Ludvig, hvars jernskodda stöflor gåfvo säkert fotfäste, måste ofta hjelpa de skrattande flickorna.
«Det är första gången jag gör en sådan här utvandring, vid denna årstid, men hvad den är nöjsam,» anmärkte Leonna.
«Den är upplifvande för själ och kropp,» svarade onkeln. «Gör Leonna icke promenader om sommarmornarne?»
«Ibland, men jag är alltid ensam.» —
«Man är aldrig ensam i Guds fria natur, så framt man förstår att uppskatta den! I sommar bör Leonna vandra ut med sin far, när han besöker arbetsfolket.»
«Ack det kommer väl aldrig i fråga. Han skulle bara skratta åt ett dylikt förslag, och mamma — hon skulle anse mig för litet vriden» — — —