Nu voro de vid målet, och hade en vidsträckt utsigt så väl åt sjösidan, som nejden deromkring, med dess små uppbrukade fält, skogsdungar och spridda landtliga boningshus. Åt motsatt håll från Rönnbacka, såg man en del af landsvägen, som sedan krökte sig och undanskymdes af en småskog. Den del man såg af vägen, utgjordes af en stupande backe; vid dess ena sida, var en djup afsats; der hade efter hvad landtfolket visste omtala, flere olyckor händt; der hade väl varit en ledstång, men denna var nedstörtad antingen af ålder eller jordras.
Sommartiden var Ottilia ofta på detta berg. Intagen af utsigten, och för att vinna öfning, hade hon aftecknat dess olika partier; i synnerhet under den förra sommaren. Landsvägen erbjöd henne då många lefvande taflor: troppar af fotfolk, ridande kosacker, ja ofta hela regementen med fanor, kanoner och trossvagnar, äfvensom transporter af sjuka och fångar. De stadnade merendels vid foten af backen för att hvila sig, och Ottilia kunde desto bättre betrakta dem från sin höga ståndpunkt.
Mången af våra läsare skall, liksom Leonna, undra huru den unga, eljest något försagda, flickan vågade dröja i denna enslighet, ty aldrig mer än en enda gång lät fru Palman öfvertala sig till en dylik promenad. När hon då hunnit höjden, och sett sig omkring, begrep hon ej hvad fröken Ottilia kunde finna för nöje i att se en stor sjö, en skog och några simpla boningshus, hvars innevånare äfven icke ingåfvo något intresse, menade hon. Ottilia gick sedermera allena dit, och fann sig så road af sitt arbete, der sällskap endast varit störande.
Men första gången hon der öfverraskades af en af de taflor vi nyss antydt, darrade hon visst af fruktan att upptäckas, och bäfvade vid åsynen af menniskor, som då ännu, besynnerligt nog, ansågos för våra fiender; men hon blef likväl deruppe; ty eftertanken sade henne det vara vådligare att begifva sig på återvägen, när många individer af troppen ströfvade omkring till de närbelägna gårdarne; och mötet med dem skulle skrämma henne vida mera. Hon hukade sig således ned bland de stora stenarna här uppe, säker att vara dold af träden nedanföre.
Sedan hon en tid afhållit sig från detta favorit-ställe, beslöt hon likväl att fatta mod, och tillika vara försigtig. Hon anlade en drägt, hvars färg bortblandade henne med de omgifvande föremålen, och snart vågade hon med konstens egna mod i sin själ fatta partier, dem hon sedan med konstens hand öfverflyttade på pappret — den fria naturen som bakgrund.
Hon visade Leonna den sten, som tjenade henne till bord och en lägre som hon sjelf beklädt med torf; der hon äfven ofta var sysselsatt med annat handarbete.
Ludvig som, under det flickorna pratade, genom kikaren betraktat sjöns bländande yta, kom nu för att säga det vara tid att begifva sig hem. Men ännu en gång såg Ottilia sig omkring; hvem vet, tänkte hon, om jag, som nu får se mig omkring i andra bättre begåfvade länder, icke någon gång rätt hjertligt skall sakna denna enkla omgifning. Då föll hennes blick äfven på landsvägen, men ingen syntes der. Hon vände sig för att gå, då blef hon varse att Orest, Ludvigs hund, liksom lyssnande såg åt samma sida; snart började han skälla, och allas ögon riktades nu mot vägen.
Högst uppå den höga backen syntes en simpel släde med kur af bastmattor. I flygande fart gick det utföre; lyckligtvis tog släden den riktning, att bråddjupet undveks, men den bar omkull; tre personer, som der haft sin plats, lågo snart utåt vägen; hästen, som fått fria tyglar, stadnade ej förr, än vid slutet af backen.
Allt detta var gjordt inom ett ögonblick.
Personerna utgjordes af skjutsgossen och en soldat; den tredje, som befunnit sig inbäddad i släden, sannolikt en officer, låg nu der utan att röra sig, oaktadt soldatens bemödande att resa honom. Skjutsgossen gjorde några fåfänga bemödanden att resa sig; och våra vänner, som deltagande sågo detta uppträde, fruktade att något ben blifvit skadadt.