«Låt oss intet stå här och lemna dessa arma menniskor utan hjelp,» sade Ludvig. «Jag skall söka närmaste vägen till stället. Skynda ni emedlertid hem och skicka Jakob hit med häst och släde. Bed fru Palman hafva en säng i beredskap, ty jag förmodar att den afdånade är en sjuk, efter han tyckes varit inbäddad.»
Ludvig begaf sig utför berget, i den riktning landsvägen låg, åtföljd af Orest, och likasom det kloka djuret insett hvarthän hans herre ville gå, sprang han förut och banade sig väg genom småskogen, och gaf genom omisskänneliga tecken sin glädje tillkänna, när hans husbonde, litande på hans instinkt, följde hans anvisning.
Emedlertid tillryggalade flickorna, jagade både af onkelns uppmaning och eget medlidande, återvägen med otrolig skyndsamhet. «Vänta Leonna, låt oss hvila här några ögonblick!» ropade Ottilia och fattade tag i sin väninna. «Komma vi så här inrusande på gården, tror fru Palman att det händt onkel någon olycka, och då blir hon utom sig; ty har icke jag bättre färg än du, så se vi ut som dödsbud.»
«Ack, kanhända han också är död; han rörde sig ju intet.»
«Vi skola hoppas det bästa,» svarade Ottilia med en lätt rysning.
Åt Jakob, som högg ved på gården meddelades genast kaptens befallning; sedan sökte de upp fru Palman. Gumman runkade väl något på hufvudet, öfver allt detta väsende «för en rysses skull,» men hennes goda hjerta drog icke allenast försorg om att en säng fördes in i salen, utan Jakob måste äfven taga med sig både ättika och slagvatten. Han fick utomdess sträng förmaning att icke «söla,» på det att den «stackaren» ej länge skulle undvara den hjelp, hon kunde åstadkomma genom omslag och baddningar m. m. — —
Det första föremål Ludvig träffade, der han trängde sig fram genom busksnåret invid vägen, var hästen och det illa medfarna åkdonet. Soldaten som gått villrådig fram och åter, uppgaf ett glädjerop vid hans åsyn. På bruten finska bad han om bistånd för sin herre, som han ej vågat lemna ensam der på vägen. Han svor öfver skjutsgossen, som var orsaken till hela olyckan, och nu så vrickat sin fot, att han ej var till ringaste nytta.
Ludvig begaf sig genast till hans herre, som ännu låg orörlig, med dödsblekt ansigte; men pulsarnes matta slag sade dock, att lifvet ej flyktat. Ludvig erinrade sig lyckligtvis vinet, som fru Palman trugat på honom; denna välmening, öfver hvilken de nyss skämtat deruppe på berget, var ett medel att återkalla de flydda lifsandarna; ty snart syntes en svag rodnad på den bleka kinden, ehuru ögonen ännu voro tillslutna. Under deras samfälta bemödande att gifva honom en sittande ställning, mot de uppstapplade dynorna, såg Ludvig med bedröfvelse, att venstra armen var afbruten; en på vägen liggande krycka tillkännagaf att han utomdess led af fordna blessyrer; på tillfrågan sade soldaten, att hans major kom från lazarettet i Åbo, och var nu stadd på resa till Petersburg.
Undertiden hade Jakob hunnit dit; med förenade krafter lyftes majoren i släden; Ludvig satte sig bredvid för att stödja honom. Gossen sattes på framsätet bredvid drängen, kibitkan fördes efter i släptåg af soldaten.
De hemma varande på Rönnbacka stodo alla på gården i orolig väntan, när det sorgliga tåget anlände. Så snart majoren blifvit införd och bragt i säng, öppnades ådern af Ludvig, som lyckligtvis egde någon kirurgisk skicklighet. När blodet begynte rinna, öppnade patienten ögonen, men tillslöt dem åter i det han framstammade namnet «Vasilij.»