Under ett fåfängt bemödande att resa sig, for han med handen öfver den breda pannan, liksom han velat skingra de bilder som febern framgycklade, sedan hvilade hans blick på hennes ansigte. Ottilia allt mera förlägen, bjöd honom ett glas limonad, men han såg blott på henne, som stod der liksom förklarad af månskenet, ty något annat ljus hade de icke. Då han icke tog emot den tillbudna drycken, ville hon aflägsna sig, men hindrades genom en rörelse, en förändring i hans ansigte; ty förvåning, öfverraskning och glädje uttalade sig efter hvarandra i de vackra anletsdragen, och på den renaste fransyska utropade han: «Anna! min goda, ljufva Anna, är det verkeligen du!»
Ottilia, som äfven hette Anna efter sin farmor, blef helt häpen, men insåg snart att majoren sannolikt i yrseln tog henne för en annan; någon förmodligen honom kär person. — Kanske, tänkte hon, är det nu bäst att ej taga honom ur denna villa, och sade derföre: «gör då Anna till viljes, och läska sig med denna helsosamma dryck; den skall göra majoren godt.»
«Ja du är Anna, min egen älskade Anna,» sade han åter fördjupad i hennes åskådande. «Men huru har du kommit hit, eller är jag» — — han fortsatte ej meningen — fantasin tog ett annat språng. — «Men hvarföre kallar du mig ni och major? Är jag icke mera din Konstantin? Eller har han — han befallt dig förneka din första, bästa vän? Du skall och bör icke lyda honom!» ropade han med en febersjuks hela häftighet.
Utomordentligt bestört, beslöt Ottilia dock att så mycket möjligt var ingå i hans idéer, hon sade, att hon vore hitkommen för att vårda honom som sjuk. Kallade honom du och Konstantin, allt under böner, att han skulle vara stilla, icke bemöda sig att tala, och dricka det hon bjöd honom. Det lyckades äfven.
Ur stånd att sjelf resa sig, måste flickan med sin venstra arm understöda hans hufvud, medan han tömde glaset, sedan sjönk det åter ned, innan hon hann draga undan armen. Han tog hennes högra hand, lade den sedan på sin heta panna, och hans ögon uttryckte så mycken tacksamhet, men de slötos snart af matthet, och han återföll i sin förra dvala.
Ottilia drog varsamt undan sin arm och lade ned hans arm. Sedan smög hon sig åter till sin plats vid fönstret, der Leonna, ett förundradt vittne till denna scen, ville öfverhopa henne med frågor, men Ottilia lade fingret på sina läppar, visande på patienten, sedan på rummet innanföre; och varsamt smögo de sig dit.
Man hade tagit bort bokskåpet, som stängde dörren till fru Palmans rum, och de gingo dit, emedan de der hörde onkelns röst. Han hade fåfängt spejat efter de väntade.
Ottilia berättade under en rodnad, den hon likväl sökte dölja, huru majoren i yrseln talat en så god fransyska; ansett henne för en bekant person, vid namn Anna; sagt sig sjelf heta Konstantin; och efterkommit hennes begäran och druckit ett helt glas limonad försatt med kylande pulver; men att hon kallat honom «du» och «Konstantin,» derom nämnde hon icke ett ord. Hvarföre? det visste hon ej sjelf, vi lemna det till läsarens gissningsförmåga eller åt dem, som med en flytande gåspenna anatomisera qvinnohjertat.
Snart blef den sjuke åter orolig. Då fick Ottilia det lyckliga infallet, att försöka musikens verkan på hans sinnen; det lyckades så, att han ej allenast blef stilla och lugnare; till och med ett svagt leende spred sig öfver anletsdragen.
Leonna hade efterkommit allas önskan och gått till hvila i fru Palmans rum, ty klockan hade redan slagit elfva. Ludvig gick tyst och orolig fram och åter, och rökte sin pipa, under det Ottilia fortfor att locka milda toner från pianot, när ljudet af en kurirklocka nådde deras öron; snart stadnade de efterlängtade vid trappan.