Den officer, som åtföljde läkaren var vår nya bekanta, «löjtnant Karlowitsch.»
I stället för en längre skildring, så väl af det förflutna som det närvarande, lemnas ett bref i läsarens händer, som under denna natt skrefs af Feodor Karlowitsch till en af dess fordna kamrater i Dorpatska kadetskolan, nu mera guvernements-sekreteraren i X...
Gode Alexander!
Rönnbacka April 1810.
Jag längtade att se, huru du genom dina glasögon vill på din karta taga reda på, i hvilken del af Finland jag nu befinner mig; men gör dig ingen fåfäng möda — detta lilla ställe är icke upptaget i något geografiskt verk, ehuru det sannerligen skulle förtjena det, ty ehuru det blott liknar en bättre bebygd bondgård, bebos det likväl af englar! — —
Ja, ja, skratta du, jag står vid mina ord, och återtar dem aldrig. Jag menar härmed icke, som du kanhända tror, bekjortlade englar, ehuru några sådana äfven lära finnas här; jag menar menniskor, välgörande menniskor, hvars dygder upphöja dem till rang och värdighet öfver andra stoftets barn.
«Det der är godt och väl, men deraf blir jag icke mycket klok,» säger du, och frågar huru jag förfaller i sådana deklamationer. Nå väl jag vill försöka ordna de verkeligen sammanfösta händelser, som passerat den senare hälften af innevarande dag, och ehuru i närvaro af — — ja det får du veta sedan — berätta dig allt så skämtsamt och vidlöftigt som möjligt är, för att — hålla mig... vaken. —
För att taga igen min skada efter tvänne nätters vakor, den ena på assemblén, den andra på vakthållning, beredde jag mig på en försvarlig «siesta;» ur bästa sömnen väcktes jag upp af min Gregor. — Nu är jag eljest, som du vet, temmeligen öfverseende mot dessa arma satar, som i godt och ogjordt väder alltid nödsakas stå på tå för andras nycker, men detta tilltag var dock för starkt!!
Färdig att med barska ord, kanske också med åthäfvor, sätta mitt husbondvälde i behörig respekt, såg jag — fastän ännu yrvaken, en dylik figur stående vid dörren, som jag genast igenkände. Det var Ivanoffs gamla trogna Vasilij!