De första tonerna väckte en skakning hos patienten — derpå hörde vi, huru han trodde sig vara på stridsfältet i spetsen för sitt folk, ty han uttalade det ena kommandoordet efter det andra och uppmanade dem att «gå på!» Om hans krafter tillåtit, hade de som höllo honom, säkert ganska handgripligt, fått vidkännas denna förblindelse.
Men nu måste likväl smärtan blifvit honom för våldsam; ty han ropade: «Paul Grigorjewitsch, tag emot kommando, jag är blesserad! — Seger eller död!» och han föll, utmattad af ansträngning, känslolös i deras armar.
I den starkaste sinnesrörelse upphörde jag; endast mekaniskt lockade jag sedan osammanhängande toner från instrumentet. Aldrig har jag upplefvat, och icke önskar jag upplefva ett sådant ögonblick. Det låter knappt beskrifva sig. Jag förekom mig såsom en, den der länge studerat och fuskat i magiska konster, och nu för första gången vågar besvärja andar. Dessa uppenbara sig, men i gestalter, som komma håren att resa sig på besvärjarens eget hufvud. — —
Allt var förbi, allt var tyst; men snyftningar hördes från nästa rum.
Läkaren förordnade regimen, och lofvade komma igen andra dagen mot aftonen, nu måste han tillbaka till staden, der tjensten fordrade hans närvaro på morgonstunden.
En åldrig fru med förgråtna ögon, satte förut fram mat och vin, som vi båda så väl kunde behöfva; sedan reste han oförtöfvadt.
Nu ville den goda frun vaka öfver den sjuke, och jag hade all min vältalighet nödig att afhålla henne derifrån. På min begäran erhöll jag papper och skrifdon och blef ensam med Vasilij, som sitter på en stol och blundar.
Som jag nu ingenting mera har att förtälja, vill jag göra dig hemmastadd i rummet, der jag sitter; det är stort, och med utsigt åt trenne håll. Med undantag af det dyrbara instrumentet, äro möblerna helt enkla af perlfärgadt träd med hemväfda öfverdrag; huslighetens anda synes råda öfverallt, äfvensom spåren af en mer än vanligt bildad qvinlig genius. Valda musikalier; några väl utförda teckningar i tusch och vattenfärg intaga icke högsätet, som vanligt är, utan den anspråkslösare delen af väggen. På ett litet bord ligga några väl inbundna böcker: «Schillers Wallenstein,» «Wielands Oberon,» «Conte moral» af Marmontel, jemte Rousseaus «Emile,» alla på original-språken.
På ett annat bord ser jag fruntimmers-arbeten och en uppslagen bok — — Det är Göthes «Hermann och Dorothea,» på insidan af permen står: Leonna.
Du vet huru detta namn har spökat för min inbillning, sedan barnaåren, och i synnerhet sedan mitt inträde på finska jorden. När jag drömde om stridens bragder, var det alltid hon som fäste lagern på min panna. Ödet förde henne obekant i min väg, och jag blef intagen. Jag trodde mig vara mitt idéal otrogen, men så var det icke. Kanhända är jag åter så lycklig och finner henne här, ehuru hennes hem ligger flere mil härifrån; ty kan hon icke vara här på besök hos sin onkel? Han talade ju om «die Muhme.» — Nu hör jag någon komma — det är värden i huset. God natt!