Fortsättning:
Han förde mig uppför en trappa till sitt eget rum, på det jag ostörd måtte hvila ut. Dermed var jag otroligt belåten. Efter tre nätters vakande och alla dessa äfventyr, var jag glad att få gömma mig undan alla unga damers blickar i allmänhet, och Leonnas i synnerhet; ty när jag nu vid halfdagern såg mig i spegeln, var jag i sanning en «chevalier de triste figure.»
En klocka i rummet slog tolf när jag vaknade, jag klädde mig skyndsamt och gick ned. I förstugan träffade jag den vänliga gamla frun; hon sade, att majoren igenkänt och talat vid Vasilij, men nu förmodade hon att han slumrade, och bad mig derföre gå sakta i dörren. Jag inträdde varsamt och såg — ett ungt fruntimmer stående vid Ivanoffs läger, med venstra armen understödde hon hans hufvud, för att låta honom dricka utur ett glas. Hon stod så, att jag lika litet kunde se hennes ansigte, som hon såg mig. Jag vinkade åt Vasilij, som stod på något afstånd, att icke förråda mig. Han nickade och antog en förnöjd småslug min. Ivanoff hade tömt glaset, och flickan tog varsamt undan armen, men stod ett ögonblick lutad öfver honom. Han slog upp sina ögon, och hon drog sig genast blyg tillbaka. Till min utomordentliga förvåning, sade han på fransyska — ett språk som han alltid förnekat sig ens förstå. — «O, Anna, är du åter här? Hvarföre har du lemnat mig? Jag är fången, och de odjuren ha bundit mig. Någon sade mig att jag var mycket sjuk, det är kanhända äfven möjligt; men lägg din hand på min panna! så der ja, o det svalkar! — Gå icke mera ifrån mig — lofva mig det.»
«Lugna dig gode Konstantin!» svarade flickan sakta, «tala icke, doktorn säger det mattar dig. Jag går, men kommer straxt tillbaka, och vill sedan sitta och arbeta här vid fönstret, bara du lofvar att vara stilla.»
Lydigt släppte han hennes hand, som han lagt på pannan.
När flickan vände sig om för att gå bort, blef hon varse mig, en purpurflamma lågade upp på kinder och panna. Det var fröken Lurhjelm, hvars bekantskap jag gjorde i staden.
Vänligt och förlägen helsade hon; med ett tecken inbjöd hon mig i nästa rum.
«Herr löjtnanten måste finna det bra besynnerligt, att jag — en ung flicka — talar ett så eget språk med en man, den jag i går såg för första gången — men saken är lätt förklarad,» fortfor hon i det hon antog en lugnare hållning, «under feberyrseln i går aftons, ansåg majoren mig — som ville förmå honom att förtära ett feberstillande medel, som han hittills vägrat — för någon, som säkerligen är honom dyrbar. Han kallade mig för Anna, förebrådde mig, att jag var så kall, så fremmande; att jag ej nu som förr sade Konstantin, o. s. v. Jag trodde det vara bäst att gå in i hans idéer, för att lugna honom. Och när han ännu i dag fasthöll samma fantasi, ansåg jag mig böra» — — —
«Alldeles så, min fröken! Den tanken att han tror sig omgifven af ett för hans hjerta dyrbart föremål, skall långt mera bidraga till hans förbättring, än alla läkares mixturer; men det förvånar mig att han talar fransyska. Han har till och med sagt sig ej förstå detta språk.»
«Äfven min onkel, som en gång sammanträffat med honom i Borgå förlidet år, säger det samma; och under ett redigt ögonblick i går, svarade majoren ej, när onkel talade honom till på detta språk. — Men kan löjtnanten säga hvem denna Anna är? Jag önskar blott veta det,» tillade hon något förlägen, «emedan — jag då bättre skulle spela min påtvungna roll.»