«Jag kan ej lemna ringaste upplysning,» försäkrade jag sanningsenligt. «Ehuru vi varit ofta tillsammans, och major Ivanoff hedrat mig med sin vänskap, — något hvarmed han icke slösar, — känner jag verkeligen ingenting om hans tidigare förhållanden, hvaröfver han alltid iakttagit en tystnad, som, jag tillstår det, förefallit mig besynnerlig; men nu vill jag fråga Vasilij, som varit hos honom i många år, genom honom kunna vi erfara något om denna Anna.» — — Jag ville genast gå, men hon höll mig tillbaka och sade ganska allvarsamt: «nej herr löjtnant, när ni som vän till majoren icke känner detta, vill jag också icke erfara det genom hans tjenare.»
Hon kom mig verkeligen att blygas. Den synbara förlägenhet, hvarmed hon gjorde mig den omnämnda frågan, visade nogsamt, hvilket intresse hon fästade vid svaret. Huru ädelt besegrade hon ej sin nyfikenhet, då jag — jag tillstår det — gerna tillfredsställt min på hvad sätt som helst!
Vi återvände till sjukrummet; hvem tror du väl satt der, sysselsatt med ett handarbete? — Leonna von Nordenskans!
Efter några ord om vårt sammanträffande förra gången, och det oförmodade i återseendet; togo vi plats omkring ett litet bord, likväl så, att fröken Ottilia — husets unga värdinna — enligt sitt löfte till majoren, genast föll honom i ögonen, när han vaknade. Han syntes nu slumra godt. —
Jag hade — som du tör minnas från mitt föregående bref — låtit Leonna genom Ottilia veta, att jag kunde lemna henne notis om en viss person. Med nöje såg jag, att en fråga sväfvade på hennes vackra läppar, ehuru den visst icke kom längre. I förstone svängde jag talet hit och dit, för att forska ut, hvad hon tänkte om denna person, innan jag sade mig sjelf vara den sannskyldige. Hon trodde honom ännu vara en yngling, nästan jemnårig med henne, och jag hade svårighet nog, att öfvertyga henne, att undertecknad var denne Fritz von Harlinghausen. Lyckligtvis kunde jag vinna trovärdighet genom ett bref från min mor, hvars stil var henne bekant från förra tider. Hennes snabba blick upptäckte der sitt eget namn, och hon rodnade lätt, i det hon genast återgaf brefvet. Kanhända är hon ej obekant med min goda moders drömmar.
Nu blef det fråga om, hvarföre ingen i Lovisa känner mig under mitt tyska för- och familjenamn.
«Emedan ryska tungor, (och alla mina kamrater äro ryssar), rådbråka det till Garlinkgausen,» svarade jag skrattande; «utomdess nyttjas bland oss i dagligt tal endast eget och fars förnamn. Dervid har jag låtit det bero. I de få hus, der mitt familjenamn är kändt, komma ej Smittens och deras bekanta.» —
Under denna demonstration, inträdde kapten Lurhjelm. De unga damerna benämna honom onkel Ludvig, och jag erhöll snart tillåtelse att säga så med.
Han är sjöfarande, och för eget fartyg. Han tar nu frakt till St. Petersburg, och seglar, bara sjön blir fri från is; derifrån gör han en resa till Lybeck, dit hans brorsdotter denna gång följer med.
För att ej störa patienten, var middagsbordet dukadt i ett aflägset rum, «kökskammarn.» Sällan eller aldrig, har jag varit bland så okonstlade, trefliga och aktningsvärda menniskor. Vettenskaplig bildning, verldskännedom och menniskokärlek, äro hufvuddragen i Ludvig Lurhjelms karakter; hans väsende är öppet och okonstladt. Förhållandet mellan honom och hans brorsdotter är, som det borde vara mellan far och dotter, icke så som man tyvärr ofta finner det i verkligheten. Huru enkla, anspråkslösa, och husliga äro ej de unga flickorna. Hjertats godhet gör här jemnlikhet. Leonna är en blomma uppvuxen i den fria naturen; Ottilias uppfostran deremot är vårdad af en mästares hand, och likväl omfatta de hvarandra med en sällsynt vänskap. Man ser, att ömsesidig aktning och ömsesidigt förtroende är och blir grundvalen till en känsla, som försvinner blott med lifvet. Undrar du, huru undertecknad kommit sig till sådana djupsinniga observationer? Goda sällskaper smitta liksom de dåliga.