Läsningen fortfor, de båda militärerna utbytte derom sina tankar. I sista nummern förekom, att en viss grefve af en högt uppsatt familj, sjelf känd för sina fordna militäriska framgångar, och i senare åren värderade diplomatiska talanger, nyligen aflidit under en resa till sina gods vid polska gränsen.
En dof suck från majoren gjorde Ottilia, som återtagit sin plats, häpen. Hon lade sakta sin hand på löjtnantens arm, för att väcka hans uppmärksamhet på den förstenade, som låg der blek, med handen krampaktigt knuten på bröstet, liksom det felats honom luft. Utan att förstå något af det lästa, anade hon dock, att innehållet verkat denna sinnesrörelse, och bad löjtnanten upphöra. En stund låg majoren orörlig, liksom sluten inom bittra minnen. «Läs om den sista artikeln,» sade han sedan, liksom ingenting passerat. Löjtnanten gjorde så.
«Han är då död, och der han får svara för allt, allt! Gud vare hans själ nådig!» sade han sakta, och korsade sig andäktigt.
Nyfikenhet var, vi tillstå det, löjtnant Feodors hvardagssynd; nu var den kanske förlåtlig, men aktningen och kännedomen af majorens karakter förbjöd hvarje fråga. Han kunde likväl ej förbjuda sina anletsdrag att se något frågvisa ut. Den andra blef det också varse.
«Jag ser Feodor Karlowitsch,» sade han, «att det väcker din förvåning, huru jag synes känna mera om denne man, än måhända många andra; en man, hvars ställning i samhället varit så vida skiljd och upphöjd öfver min; men du frågar icke, och det är bra, ty nu hvarken kan eller vill jag besvara någon fråga, men framdeles — kanhända snart — nu önskar jag vara allena.»
De lemnade honom i ro. Med illa dold oro sökte Ottilia forska efter orsaken till föregående uppträde. «Bara icke den obehagliga nyheten skadar hans helsa,» sade hon.
«Det tror jag icke» svarade löjtnanten. «Sjelf kan han rimligtvis icke stå i något förhållande till den man, hvars död han erfor genom tidningen.» Han meddelade henne den högt uppsatte mannens namn och titlar.
Löjtnanten återreste samma afton till staden.
Dagen derpå under paraden mötte han unga Nordenskans, ett triumferande hånlöje på dennes ansigte kom löjtnantens galla att jäsa, men tjensten gick framför allt annat, och när han med kallare blod eftersinnade saken, insåg han huru löjligt det varit att grondera öfver en sak, som aldrig blifvit uttalad i ord, som endast hade en misstanke till grund, bekräftad af en försmädlig min, i ett honom förhatligt ansigte.