Genom en resa i tjensteärender, gick det ut några veckor, innan löjtnant Feodor Karlowitsch åter kunde disponera om ett par dagar, och resa till Rönnbacka. Det var hög tid, ty efter hvad han hört, var kapten Lurhjelms fartyg segelfärdigt.
För att öfverraska sina vänner, lemnade han sitt åkdon ett stycke från gården, och lyckades komma obemärkt i förstugan. Här såg han förberedelser till afresa: tvenne stora reskoffertar och Vasilij, som sorgfälligt lade in majorens paraduniform i en kappsäck. Han förstod genast löjtnantens tecken att vara tyst, och visade med en slug min på den halföppna salsdörrn.
Ottilia satt vid det lilla bordet, vid hennes sida majoren. Hon hade nyss förseglat ett bref, och lutade nu sitt hufvud mot Ivanoffs axel, omfattad af hans högra arm, den andra var numera endast lätt spjälad. Han talade och hon svarade, med dessa ljufva kärleksfulla ord, som upprepas i variationer af alla älskande; som återgifna på pappret äro interjektioner utan sammanhang, men gifna och mottagna uttrycka tvenne varelsers lycka, hvilkas hjertan anat, sökt och funnit hvarandra. — —
Osedd af dem njöt Feodor några ögonblick af denna syn. Sedan störde han dem genom en liten rörelse och båda sågo sig om. Ottilia rodnade väl vid hans åsyn, men förebrådde honom vänligt hans långa frånvaro. Ivanoff skakade vänskapsfullt hans hand, och sade detsamma, och båda talade fransyskan, som nu syntes vara det öfvervägande språket i huset, ty onkel Ludvig talade det äfven när han kom in, ehuru ej så ledigt som majoren. När Feodor anmärkte dennes färdighet, svarade han:
«Till mitt femtonde år talade jag det dagligen och stundligen med min mor, en infödd fransyska, sedan blott när jag någon gång återsåg hemmet, men skild från mor och syster har jag af föresats ej talat detta språk förrän» — — —
«Du skådade mig,» inföll Ottilia skämtande.
«Du har rätt, min älskade! men de första gångerna var det alldeles omedvetet, men» — —
«Sedan lockade jag fram det med min lilla fransyska visa,» inföll hon åter.
«Ja, men ödet hade emedlertid frisagt mig från min något besynnerliga föresats, och jag hade redan beslutit att på detta för mig så kära språk tolka mina känslor för dig, min tacksamhet för din onkel. Då kom du lik en seraf på sångens och tonernas vågor mig till mötes; vi träffades, för att göra ett förbund för evigheten.»