«Ivanoffs hela väsende — skref Feodor till sin vän Alexander, — synes förvandladt i poesi. Det fordna ofta stränga och befallande i tal och hållning, har nu gifvit vika för en fridfull glädje och vänlig eftergifvenhet för andras meningar; en innerlig kärlek har gjort hans själ mild.
Ehuru opåtänkt en sådan förbindelse för deras unga fröken måste förekomma husets medlemmar, synas dock alla vara nöjda dermed; åter ett bevis på det välde, Ivanoff omedvetet utöfvar på sin omgifning.
Det är afgjordt att han följer sina blifvande slägtingar till Petersburg, dit fartyget liksom af ödet är destineradt. Sedan han föreställt fästmön för sin mor der, ämnar han besöka varma baden i Tyskland. Ivanoff hyser det hopp, att Ottilia som hans maka följer honom dit, i stället för att, som påtänkt var, passera sommaren i Lybeck.
Ottilia lemnade mig ett bref till Leonna. «Det blir väl något gammalt innan löjtnanten kommer i hennes granskap, men det gör ingenting. Jag har utomdess skrifvit till henne ett långt bref, afskickadt med deras eget folk. Det här kan tjena löjtnanten som ett kreditif, om ni vill göra en visit på Grönskog,» tillade hon med ett förtjusande småleende.
«Har fröken Leonna icke skrifvit, hvarföre hon blef hemkallad, eller var det endast ett malicieust infall af hennes bror,» frågade jag.
«Så var det,» svarade hon; «ty fadren syntes förundrad öfver att hon nu kom hem, och det med brodren till; men för resten belåten, ty han saknade henne mycket hemma. Siktern hade äfven gifvit dem tillkänna, att det skulle lysas för honom. Vid midsommarstiden kommer han med sin unga fru, ty de skola bebo det hus fadren rår om nära kyrkan.» — —
Hvilken ond ande för då denna menniska alltid i min väg? När skall Ivanoffs lycka en gång blifva min lott, om en sådan der Cerberus vaktar porten till paradiset!
Genom dessa förträffliga menniskors bortresa förlorar jag mycket. De hade blifvit min kärleks skyddsandar, hvem skall väl ersätta mig dem? —
«Trogen och ädel kärlek skyddar sig sjelf,» sade onkel Ludvig, till hvilken jag ställde ofvanstående fråga, men mig tycktes, han dervid drog en liten suck. —
Var blott en man, och du kan hvad du vill, säger Ivanoff. Jag vet hvad han menar med ordet man, och måste dervid göra som publikanen. — Äfven är det ganska lätt för den att prata, som redan hunnit i hamnen. En annan kryssar ännu mot blindskär.» — — — —