Dagen före afresan reste Ludvig med Ottilia till Hertola, för att taga afsked. Fru Lurhjelm var ensam och vid dåligt lynne, knotade öfver allting och öfver sin man i synnerhet. «Icke kunde jag imaginera mig,» sade hon, «när jag gifte mig och förde förmögenhet i huset, att jag skulle bli lemnad så här allena, och vårdslösas af honom. Nu rustar han bort mina pengar, och kanske en vacker dag få vi gå från gård och grund.» Äfven Markoff var borta; hon hade nu ofantligt ledsamt.
Likväl muntrades hon vid tanken på Maria Smitts nära förestående bröllop. Igenom sin goda vän fru Snabbeck hade hon noga reda på allt hvad bruden skulle få och låta göra sig. — «Någon hemgift lär icke komma i fråga,» sade hon, «men allt skall vara så fint och «prentsiöst» kantänka, och de stackars köpmännen få väl sitta emellan! Önskligt vore det att Hedda äfven snart fick sig man och en släng af slefven, medan något finnes i grytan.» — — —
De på detta sätt entretenerade gästerne lemnade henne snart, och Ludvig beslöt att från Petersburg skriftligen för sin bror yppa de utsigter, som dottern hade; för hans fru nämnde de nu ej ett ord.
Efter ett besök i prestgården, ett annat vid den älskade modrens graf, lemnade Ottilia den ort, som sett hennes barndom. Hvem vet när hon härnäst återser den?
Gumman Palmans afsked från de bortresande afgick ej utan många tårar, snyftande omfamnade hon dem alla; för major Ivanoff hade hon fattat en nästan moderlig känsla. Vasilij hade minsann icke sparat att orda om sin herres förtjenster. — Icke desto mindre pålade hon majoren att vara Ottilia trogen, — ty ehuru gummans fördom mot ryssarna börjat vackla ansenligt, hade hon ingen stor tanke om deras trohet i kärleken.
När alla voro borta, vandrade hon sorgsen i de tomma rummen och småstökade; allt emellanåt torkade hon de ännu flytande tårarna och utbrast slutligen halft skrattande, halft förtretad: «Jag tror minsann att jag till och med saknar hundarna, och gamla fula Vasilij!» — —
Pingstdagen skulle det lysas första gången för Petter Nordenskans. Några dagar förut reste han till sitt blifvande hem, för att ställa det i ordning. Uppdraget att i herr Smitts namn bjuda far, mor och syster till middagen den högtidliga dagen, skedde genom några skriftliga ord. Nordenskans, mån om sina hästar, reste om fredagsafton till kyrkbyn, der de ville tillbringa natten, för att dagen derpå fortsätta resan. Han fann Petter mot förmodan ännu qvar der.
Under de sista fjorton dagarna hade omgifningarna storligen förändrat sig; i stället för ett vanligt, enformigt landtlif — om man undantager de tider när allmogen samlades vid årsmarknaden, eller en och annan lodja eller skuta intog last i granskapet — herrskade här nu den rörlighet och det buller, som tillhör ett läger, ehuru i miniatur. Arbetet på planen var i full gång; här och der inöfvades rekryter, utmärkta från de andra soldaterna genom gråa kläder med gula uppslag. Brädskjul voro uppslagna till förvaringsrum för deras tross och proviant. Ett annat sådant, men af ståtligare utseende, gjorde tjenst som högvakt.