Parfymer af lök och jukt, något som vårt finska folk, dervid ovana, då ännu icke kunde lida, inverkade tryckande på de båda fruntimrens luktorganer.
Nyfikne att se sig litet omkring, företogo de en utvandring; Petter följde dem. Han var till och med så artig, att han för första gången lade Leonnas arm i sin. De mötte Schalinsky, som vände om och följde med. Han underrättade dem att chefen, jemte en bataljon soldater och nya rekryter, vore att förvänta inom fjorton dagar; planen skulle då vara i godt skick. Man hade således nu fullt upp att göra.
Petter tog på sitt sätt ett ganska vänskapligt afsked af Schalinsky, som följt sällskapet till deras port, försäkrade att «löjtnant Schalinsky alltid vore en välkommen gäst i det hus jag snart kommer att bebo.» Den starka tonvigt, han lade på dessa ord, undgick hvarken Leonna eller Schalinsky, båda insågo dess dubbla mening och att motsatsen af yttrandet gällde en annan person, som likväl ej blifvit nämnd.
Den äldre Nordenskans hade, som vi veta, öfverlemnat hela huset åt sonen, med undantag af de båda vindsrummen. Det vackraste, med utsigt åt planen och kyrkan, tillhörde hans fruntimmer, det åt gårdssidan honom sjelf; likväl så, att om sonen erhöll någon resande gäst, skulle han få begagna det sistnämnda. Nu föll det Petter in, att föreslå ett ombyte af rummen. Under förevändning att fruntimren skulle störas genom bullret från soldaterna och arbetsfolket på planen, ville han ännu samma afton ömsa möblerna, men fadren upptog detta illa, och sade att allt skulle bli vid förra beslutet, eller också kunde sonen ännu höra sig om efter andra rum. Han vore i tillfälle att hyra dessa åt den hitförväntade öfversten, men hade nekat honom, för att hålla det löfte han gjort sonen, hvilket dock ännu kunde ändras.
Petter såg att han gått för långt, och lät saken falla. Man skildes något förstämda.
Uppkommen i det omtvistade rummet, satte sig Leonna vid ett fönster, under tankfull tystnad, medan modren med en för henne ovanlig ifver, yttrade sin förtrytelse öfver styfsonens egennytta, som ville «slå allt under sig.» Leonna teg, hon såg djupare in i hans karakter; han ville blott hindra henne att se, och blifva sedd af Feodor. Modren lade sig, men flickan satt ännu der och kastade tårfulla blickar till sin mormors grafvård, som skymtade fram bland de unga träd, som omgåfvo kyrkogården. Hon hade redan uppfattat Petters sinnelag som gosse.
Hvad hjelper det att grubbla, tänkte hon sedan, och vände blicken åt en annan sida. Det vidsträckta fältet var nu öde; endast en och annan ensam soldat skyndade, lik en skugga, deröfver; men i skogsbrynet på afstånd såg hon upptända eldar, omgifna af grå spöklika gestalter; manskapet kokade och förtärde der sin tarfliga qvällsvard — belöningen för dagens möda. På några ställen lågo de mättade redan försänkta i djup sömn, under det en och annan kamrat i väntan ännu satt på någon sten, och knäppte på den tvåsträngade balalajkan, gnolade en enformig sång, som kanske i minnet försatte honom bland de sina, i den långt aflägsna hembygden.
Modren manade Leonna att lägga sig. Leonna kunde icke sofva, det var så qvaft, tyckte hon; derföre steg hon sakta upp, svepte den lätta sängfilten omkring sig, och öppnade varsamt fönstret för att få inandas den uppfriskande nattluften. Allt var nu tyst och den djupa skymningen tillät henne endast se de mest markerade föremålen.
Redan i beråd att sluta till fönstret och lägga sig, trodde hon sig höra fotsteg. Hon lyssnar, och snart blir hon varse en karl, efter utseendet en soldat, som stadnar under hennes fönster. Hon tordes icke luta sig framåt, af fruktan att bli sedd, men snart hör hon toner af ett instrument, — kanhända äfven af en balalajka, med flera strängar — äfven sång. Smårädd lyssnade hon på den vackra rösten; orden voro ryska, men melodin hade hon förr hört, hvar och af hvem, kunde hon likväl icke nu påminna sig. Med hvarje vers uttalades orden allt tydligare. Det var liksom sångaren velat öfvertyga sig, att ingen obehörig lyssnade i granskapet; säker derpå bibehöll han tonen, men sjöng nu tydligt och klart:
«Komm fein Liebchen, komm an's Fenster,