Alles still und stumm,
Nur Verliebte und Gespenster
Wandeln jetzt herum.
Midnattstimman, granskapet med begrafningsplatsen, mörkret, och hvem vet hvilka andra känslor, drefvo Leonna att hastigt, men likväl sakta tillsluta det på glänt hållna fönstret; med en liten feberrysning skyndade hon i säng, drog täcket öfver hufvudet och somnade snart.
Hon väcktes af modren, som småknotade öfver resan, dess ändamål och Petter, som väckt henne genom en bultning på dörren med anmaning åt dem att skynda sig.
När Leonna var klädd gick hon till fönstret, tvekande om nattens äfventyr var dröm eller verklighet. Då såg hon Feodor och Schalinsky gå förbi; båda sågo upp och helsade. Det var således Feodor, som gifvit serenaden.
Liksom jagad, skyndade hon ned, på det Petter ej måtte draga några slutsatser, om han hört något och sett dem helsa.
Eftermiddagen var långt framliden när de togo in på Rönnbacka, i tanke att endast låta hästarna hvila en stund och sedan fortsätta resan, men fru Palman öfvertalade dem lätt, att stadna qvar öfver natten.
Petter reste bort med skjutshäst. Far och mor togo sig en liten lur på maten; Leonna var glad att få språka med gumman Palman. Ännu hade de ingendera hört något från de bortresta vännerna, men kanske låg der bref på postkontoret i Lovisa.