Så länge han ensam varit herre öfver de goda stadsboarnas helsa och lif, var han förbehållsam i sitt väsende; i de muntraste samqväm förföll han ofta i distraktioner; ty han ville bli ansedd för en mäkta lärd man. Men sedan han sett sin antagonist omtyckt och sökt för sitt behagliga och muntra umgängessätt, utan att man derföre satte hans kunskaper i fråga, gjorde Ström en frontförändring i hela sitt väsende. Han spelade muntergök, radoterade, berättade anekdoter — qvicka i hans egen tanke, plumpa och tvetydiga i andras. Det oaktadt förlorade han den ena bättre kunden efter den andra.
Af harm öfver det tvång han, för att bibehålla krediten, ålade sig i umgänget med fremmande personer, tog han igen sin skada hemma, der han spelade hustyrann. Aldrig kunde den stackars hustrun göra eller tala honom i lag, så mycket mera, som hon ej kunde finna sig vid hans nya sätt att vara. Missaktad af mannen, blef hon det äfven snart af barnen, som gjorde nästan hvad de ville.
Nu inträdde en lofvande tidpunkt för vår eskulap. Ryssarne togo landet i besittning, ett sjukhus inrättades och han erhöll läkarevården; patienternas antal ökades med hvarje dag; besynnerliga rykten gingo — dem lemna vi derhän — nog af, husets affärer antogo ett bättre utseende, åtminstone till det yttre.
Ström hade genom en för honom lycklig händelse blifvit chefens läkare, och man vet huru underordnade gerna följa sina förmäns exempel. Alla dessa kunder var han nu i fara att förlora, till och med de damer, som bodde i hans hus; de skulle nemligen äfven passera den vackra årstiden i närheten af sommarlägret.
Vid första säkra notisen om denna för honom så menliga flyttning, reste doktorn till sin svåger ingeniör A., der han var så lycklig att upptäcka «den undergörande källan.» Aldrig var den förut omtalad som minerel, ehuru förmodligen begagnad af boskapen och någon törstande arbetare under höbergningstiden, ty källan var belägen i ett dike, som skiljde ängen från småskogen.
Hans fiender — (och hvilken är den upptäckare före och efter Columbus, som ej haft eller har sådana?) — påstodo väl, att källans vatten icke var annorlunda beskaffadt än det som fanns i andra brunnar deromkring, men hvad påstår ej okunnigheten? Ström satte sig öfver allt sådant «prat.» Der gräfdes och arbetades: ty en väg anlades, ett hus af bräder öfverbyggdes den med brunnskar försedda källan.
Hans syster fru A. åtog sig mathållningen. Granskapets nuvarande och blifvande ungdjur tingades o. s. v.; och alla hjul sattes i verksamhet att samla brunsgäster. För att ingifva förtroende, skulle hela doktorns familj begagna helsovattnet. Frun emot melankoli, härledande sig från svag mage; den äldsta dottern mot finnar, den andra för svagt bröst; en hade haft kikhostan, och «kläpparna» (med denna benämning hedrades den yngre upplagan) för åtskilliga barnkrämpor. Doktorn sjelf, ofta ansatt af reumatism, beklagade oupphörligt att han i år ej hade tid att begagna detta herrliga remedium, men sökte dertill öfvertala alla andra.
Under tiden damerna språkade här, ventilerade herrarne samma ämne på sitt vis. Mången, hvars yttre menniska syntes antyda helsa och välmåga, men som dock pustade vid hågkomsten af sin gikt och podager och andra krämpor, skulle visst haft lust att försöka denna universalkälla, men då Ström icke var deras läkare, och den andra gjorde åtlöje af alltsammans; utomdess den — den — fördömda dieten! — man ville således med tålamod afvakta utgången.
Den enda glädjen Leonna haft af resan, var ett bref från Ottilia, inneslutet inom Hertola herrns kuvert, lyckligtvis var han äfven hos Smitts.