Der hvarken kunde eller ville hon öppna sitt bref, och det var midnatt innan de uppnådde Rönnbacka. Fru Palman hade ej heller blifvit lottlös. Hon och Leonna stego upp i god tid, för att, medan de voro allena, läsa och meddela hvarandra sina nyheter.
Med den henne egna rörlighet, bröt fru Palman sitt omslag, det innehöll tvenne oförseglade skrifvelser, den ena från kapten Ludvig, den andra af okänd hand, och inneslutet i denna senare, ett papper, så fint, att hon ej sett dess make, med för henne besynnerliga stämplar och figurer. «Herre Jemine! Hvad kan detta betyda?» utbrast hon.
«Söta min goda fröken, kom hit och se,» sade hon ifrigt. «Jag tror att den goda majoren skrifvit mig till, men hvad kan detta vara för ett papper? Månne det är respass han sänder mig, och vill att jag på gamla dagar ska' komma till Ryssland? Det felades ännu! Söta fröken läs, sannerligen jag vet om det är ryska eller svenska, ty bokstäfverna hoppa för mina ögon.»
Gummans ifver föll visst i det löjliga, men Leonna nändes icke småle. Det mysteriösa pappret var en 50 rubels sedel. Gumman hade aldrig sett någon sådan förut. Brefvet var på svenska och lydde så:
Goda Babuschka!
Jag skrifver nu för första gången svenska — ehuru efter förskrift, men egen diktamen — och tackar för den omvårdnad du gaf den sjuka «Ryssen,» som nu är fullkomligt frisk till sin arm, och outsägligt lycklig. I morgon reser han med sin majorska — du vet väl hvem jag menar? — till södra Tyskland, och hoppas återkomma frisk och lika, kanske ännu lyckligare. Tag med vänskap emot inneliggande, som ett ringa bevis af min erkänsla.
Konstantin Ivanoff
major.
«Det är mycket penningar, jag har icke förtjent denna godhet.» Likväl var hennes glädje vida mindre än förut.
Leonna återtog sitt eget kära bref. Det var ett varmt älskande hjertas utgjutelse öfver sin lycka, sin sällhet att hafva funnit en rättskaffens man, hvars ädla hjerta, ensamt och uteslutande tillhörde henne. Ottilias blygsamhet och ringa egenkärlek fann sig ej värd all den ömhet, den moderliga kärlek, hvarmed hon omfattades af sin svärmor. «Du skall genom mig framdeles lära känna denna aktningsvärda fru, och alla de öden hon genomgått,» skref Ottilia, «då skall du äfven fatta och förstå min Konstantin.»