Brefven hade ej kommit postvägen, utan med en resande.
Under hemvägen sade Nordenskans sig äfven medföra ett bref till en rysk officer i kyrkbyn. «Får nu se, om jag får reda på honom,» tillade han. «Detta namn var obekant både för Petter och Hedda Smitt, som eljest har reda på deras namn, men härute skall han finnas.»
Detta var sagdt liksom i förbigående, utan väntan på något svar. Nordenskans var ingen tvärvigg; men sedan svärmodren lemnat dem, började han aldrig något, som kunde få namn af samtalsämne hemma. Det lönade icke mödan, tyckte han; men Leonna tog nu mod till sig: «Får jag se brefvet, söta far.»
«Deraf lär du visst bli klok, men se der,» svarade han skrattande.
Med af glädje rodnande kinder, läste hon den af majorens hand skrifna adressen. Blygt höjde hon ögat till sin far: «Jag vet bättre besked än pappa tror. Det är från major Ivanoff till löjtnant Karlowitsch, den samma, som Smitts benämna sin «tyska inqvartering.»»
«Prat! Skulle icke då så väl Petter som flickorna vetat detta?»
«Ja visst är detta litet besynnerligt. Han är icke alls känd af dem under sitt tyska familjenamn; utan efter ryssarnas plägsed, kallas han vid dop- och farsnamn. Harlinghausen kunna de ej riktigt uttala.»
Fadren såg på henne med bra förvånad uppsyn: «Hur böfveln vet du då allt det der, flicka?»
Leonna berättade då, att hon träffat löjtnanten på Rönnbacka, och att han var en mycket god vän till major Ivanoff. Han hade sjelf gifvit dem denna förklaring.
«Och det der har du ej talt om förut. Huru kommer det till?»