«Förlåt söta far, men pappa har för mycket att tänka på, att jag skulle våga — — begynna ett för pappa likgiltigt ämne; utomdess är ju han och Petter ovänner.» — — Fadren svarade endast med ett: Hm!
Allt mera dristig vorden, fortfor hon: «Emedlertid var det icke rätt af mig, ty vet pappa, att löjtnanten är slägt med oss?»
«Yrar du, flicka?»
«Nej visst icke. Det förundrar mig, att namnet Harlinghausen är pappa så fremmande. Jag har hört det mycket ofta. Löjtnanten är systerson till pappas egen svägerska, tant Elise.»
«Så, så, nog lär jag då äfven hört det någongång, men hvad angick mig hennes tyska slägtingar? Om löjtnanten är en bra karl, skall det fägna mig att göra hans bekantskap, äfven för slägtskapens skull,» tillade han leende.
«Men Petter?» — —
«Hvad bryr jag mig om Petter! Jag gör hvad mig behagar, och umgås med hvem jag vill.»
Leonna hade gerna fallit sin far om halsen för dessa ord, men hvad hade han då tänkt?
Färdiga för hemresan stodo mor och dotter morgonen derpå och sågo utåt planen. På afstånd upptäckte Leonnas goda ögon Feodor, som utdelade befallningar bland de arbetande. När fadren inträdde, gaf hon detta tillkänna, med förfrågan om brefvets aflemnande.
«På sådant der lappri har jag nu icke tid att tänka» svarade han tvärt, «brefvet skickade jag till deras högvakt. Jag har fått en fördömdt ledsam nyhet. Några rysskäringar ha pingstdagen genom sin oförsigtighet tändt eld på Greta Lisas stuga; det arma folket lär ha förlorat allt hvad både de fått och förvärfvat.»