Nästan med våld måste hon bäras till sängen, och höll sedan Leonnas hand krampaktigt innesluten i sina båda.
Arma Leonna! endast den, som upplefvat en dylik stund, kan uppfatta hvad du lider under denna stund!
Hvad innehöll detta bref, öfverlemnadt under gåtlika uttryck af hans vän? Hvem kan väga sina ord, när man sjelf är upprörd, tänkte Leonna. — Men väl förmodade hon att Feodor ville med henne uppgöra ett förslag till framtida brefvexling. Fjettrad här, kunde hon hvarken läsa hans bref eller besvara det; ej en gång lemna honom genom deras samfällta förtrogne en helsning. Äfven denne måste bort, utan att hon fick säga honom ett lefväl.
Så hade en qvart timma förflutit, när dörren öppnades af Nordenskans. «Kom ut på ett ögonblick, Leonna!»
«Ack pappa, jag kan icke! Mamma släpper icke min hand.»
«Nej, nej!» intonerade modren, och grep ett tag om flickans arm, och stirrade på mannen, som hon ej syntes känna igen.
«Så gå sjelf in till flickan, och ursäkta hvad som ej kan hjelpas,» yttrade denne. Schalinsky kom, fattade Leonnas venstra hand, som var fri, tryckte den till sina läppar, och sade med en af rörelse bruten stämma: «Utan ett farväl af er, kunde jag ej skiljas härifrån. Måtte ni blifva så lycklig som jag önskar, lemna mig ett litet rum i ert minne! O kunde jag med mitt» — — Han hejdade sig.
Derpå fortfor han förläget stammande: — «Om jag kunde uträtta något för er min fröken, — men jag känner ej vår marschruta eller vår bestämmelseort, det stadnar således i en hjertlig önskan.» —
«Ack om jag dock dristade besvära er med något i afton — till —»
«Kom icke fram med något lappri!» afbröt henne fadren. «Löjtnanten har, stackars gosse, nog angelägnare att tänka på. Det är väl något bud till din svägerska, kan jag förstå, men jag far dit i morgon bittida sjelf.»