«Då kan Erik äfven uträtta det,» invände Leonna. «Han skall lemna en bok till kusin Feodor, helsa honom emedlertid. Jag önskar er båda en lycksam resa, och — ett gladt återseende, — när Gud behagar» — — —
Schalinsky störtade ut, Nordenskans följde honom; Leonna sjönk ned vid modrens säng, en välgörande gråt lättade det betryckta hjertat.
Hon tackade Gud för den utväg. Han sjelf — som hon i sin barnsliga tillförsigt till det högsta väsendet trodde — hade ingifvit henne i nödens stund. Hon kunde nu besvara det bref, som nästan brände på hennes bröst, tyckte hon i sin otålighet att erfara dess innehåll.
Budet från staden förde med sig medicin; ett pulver skulle genast intagas. Det var rogifvande. Om två timmar skulle den sjuka taga in andra satsen. Leonna gick undertiden på sitt rum under förevändning att hvila sig; på bestämdt klockslag skulle de, som nu vakade, säga henne till.
Inkommen i det lilla rum, som hon bebott sedan barnaåren, — skådeplatsen för hennes fordna barnsliga tidsfördrif och små funderingar, vittne till de lätt förskingrade moln, som ibland skugga barnasinnets himmel. — Här hade det unga hjertat klappat fortare, i den lycksaliga känslan att älska och blifva älskad; här skulle hon nu företaga sig den första egenmäktiga medvetna handling — ty hon anade att det bref hon nu skulle bryta, det svar hon derpå lemnade, antingen på ett eller annat sätt skulle gripa in i hennes framtid. — Förut otålig, nu bäfvande — ty Schalinskys utomordentliga rörelse, sammanlagd med hans första yttrande, föreföll henne nästan oförklarlig — bröt hon förseglingen och läste:
«Dyra Leonna!
Med djup smärta aflägsnar jag mig från den ort, der du är. Mitt beslut står fast att aldrig visa mig för Leonnas ögon, om jag icke blir henne mera värdig, än nu. — Hon den goda, den englarena, som skänkte sitt hjerta, sin kärlek; som lofvade sin tro åt den, som så lättsinnigt — — — Dock nej, hvarföre anklaga mig inför den, hvars oskuldsfulla sinne ej förstår, ej anar de lidelser, som strida och kämpa om herraväldet i mannens oroliga själ.
Må din englalika mildhet göra dig öfverseende! Säg, att du förlåter mig. Säg att du som en genius vill omsväfva mig, och jag skall blifva dig värdig!
När jag då, luttrad genom sjelfpröfningens skärseld, äfven har tillkämpat mig den grad, som fordras, (utan att nedsätta mig i egna ögon), för att hos dina föräldrar anhålla om din hand, är jag då äfven säker att min Leonna icke tillåtit sin hatfulla broder, eller den faderliga myndigheten pålägga sig några andra band, än dem som förena henne med
Feodor von Harlinghausen?»