Sent omsider dagades den 24 December. Redan på morgonstunden erhöll Ida en liten vänlig biljett från assessorskan Sylvan, som bad henne utverka sig tillåtelse att äta julgröten med "den stackars barnlösa gumman." Det skulle, tillade hon, blifva högtidsafton för gumman i dubbel bemärkelse: hon ville ännu en gång på en sådan afton trycka en dotter till sitt hjerta.
Äfven jag skall tro mig vara i kretsen af de mina, tänkte Ida, jag får ju der tala om dem — och ju mera hon tänkte, desto sannolikare blef den i början såsom orimlig förkastade aningen, att hon der skulle träffa denne Någon som man väntade hvarje ögonblick.
När Natinka, som inne hos henne skulle försegla julklapparne, inträdde, visade Ida henne assessorskans skrifvelse, och bad att hon ville meddela sin mamma dess innehåll samt hennes egen lifliga önskan att efterkomma den vänliga bjudningen.
När Natinka återkom, sade hon:
— Både mamma och pappa blefvo obehagligt öfverraskade genom din begäran och att du ens kunde tänka på att gå till en nästan obekant person, i stället att tillbringa aftonen hos dina anhöriga, som visst icke vilja lemna dig lottlos för allt det besvär du haft för denna afton.
Detta ljöd alltför godt och smickrande; likväl var det med en tryckande känsla af sitt beroende Ida sände ett tacksamt återbud.
När thétimmen inföll, nedkallades hon i salongen. Utom familjen, bestod sällskapet endast af fröken Brömser, Auroras intima vän, och titulärrådinnan Pratmeijer, en fru som, utan malice, utgjorde ett konversations-lexikon hos mången af stadens haut volée. Utom dessa voro der några äldre herrar, enstöfvingar, sådana, som vanligtvis ersatta sin skinka och julgröt med ett par granna thékoppar för värdinnan, eller en toilettprydnad för döttrarne i huset.
Sedan thé var serverat, skingrades sällskapet. Fru Wermell blef sittande i förmaket och lånade ett uppmärksamt öra åt fru Pratmeijers autentiska skizzer ur… nyhetsmagasinet. De tre unga damerna genomsågo några nyköpta musikalier i salongen, der Ida, stående vid ett fönster, öfverlemnades till nöjet att roa sig sjelf. Efter en stund blef hon allena i rummet, ty de andra aflägsnade sig för att skärskåda några nya klädningar, som nyss blifvit hemskickade från sömmerskan. Hvilken lång, tråkig afton förestår mig icke, tänkte hon; det, hvaråt jag barnsligt nog gladt mig, inträffar också ej; ty han kommer icke. Sannolikt tillbringar han sin julafton långt härifrån, sade onkel nyss, icke utan ledsnad.
Gerna hade hon gått in till sig, men hon vågade ej; sakta smög hon sig till instrumentet och genomsåg noterna som de andra lemnat kringströdde efter sig. En nummer ådrog sig hennes uppmärksamhet, hon genomspelade den med ena handen, i början så sakta som om en andehviskniug gått öfver strängarne. Det länge saknade nöjet kom henne att småningom glömma allt omkring sig, och hennes spel blef högre och uttrycksfullare. En rörelse från förmaket återförde henne till sig sjelf och vände hennes blick dit; då såg hon tanten komma vaggande liksom för att helsa på någon i salongen. Ida aflägsnade sig skyndsamt från pianot och såg sig om, och ser… Ferdinand Wermell, stående i en lyssnande ställning stödd mot en stolkarm; huru länge han stått der, det visste hon icke. Djupt rodnande intog hon sin förra plats vid fönstret.
— Men hvar ha vi flickorna? frågade fru Wermell, sedan hon vänligt förebrått Ferdinand att han låtit så länge vänta på sig, samt gjort honom några frågor om resan, dem han knapphändigt nog besvarade.