Ferdinand svarade undvikande.
— Vistelsen i denne stad lär visserligen, enligt min tanke, ej förefalla mamsell Hedrén så lockande, att hon ville gifva sina anhöriga detta råd. Händelsevis för min resa mig förbi deras hemort, och jag vill der göra mig underrättad om denna familj, af en i trakten boende vän. Under tiden rekommenderar jag den unga flickan i assessorskans bevågenhet.
Han gick. Den goda frun var skarpsynt nog, för att gissa det ändamålet för hans resa var att lära känna den vackra flickans anhöriga: något som i hennes ögon höjde hans värde. Huru ofta förbittras icke mången eljest lycklig förening genom någon af de närmaste anhörigas obildade, kanske omoraliska karakter.
IV.
Julafton.
Julaftonen nalkades med stora steg; de korta dagarne förmörkades af en alltid mulen och regndiger himmel: allt antog ett grått och dystert utseende, och menniskornas lynnen syntes sympatisera mera med naturen, ju mindre de genom verksamhet och inre bildning hänvisades till sig sjelfva, utan fordrade allt af deras omgifning.
Idas arbetsrum, som hon nu i anseende till de allt kortare dagarna aldrig lemnade, låg åt gårdsidan. Gården var omgifven af höga byggningar, hvilka under hela den tid hon här varit ej lemnat rum för en enda solstråle, hvarföre hon ock nödsakades att nästan hela dagen arbeta vid ljus, och hvad intresse egde dessa arbeten för henne? hvarken heder eller glädje skulle hon skörda vid deras bortgifvande.
Huru ofta jemförde hon icke de föregående åren med detta. De dagliga behofven påkallade väl äfven då en ansträngd verksamhet, men såväl behof som arbete delades ju af en älskad mor och syster. Inga granna, kostsamma julklapper kom der i fråga, ty både tid och medel felades; men en enkel mössa för modren, en hålsömskrage för hennes systrar, redan tillverkade under sommartiden, äfvensom de under den såkallade, ofta korta sqvallertimmen stickade små strumpor, dem hon sedan om julafton delade ut bland några fattiga barn i grannskapet, kom hennes unga hjerta att klappa af glädje, hvarje gång hon såg dessa saker i sin låda. Men nu?…
Nu satt hon der allena, ty "hennes nåd" och "fröknarna" tillbringade mesta tiden med att besöka och vända upp och ned på alla handelsbodar, samt med bestyr hos bokbindare, tappisserare och guldsmeder. Då Natinka någon gång tittade in till henne, utgjöt hon sig i loftal öfver modeartiklarne i de förra, samt harm öfver arbetslönernas dyrhet hos de sednare. Den summa som endast fordrades att gifva de arbeten sin fulländning som Ida haft under händer, skulle, enligt hennes beräkning, ansets för rikedom hos mången behöfvande familj.
Uttröttad af ansträngning samt i brist på rörelse och frisk luft, kände hon sina krafter småningom försvagas, matlusten försvinna och kinden blekna. Hon skref ånyo till sin mor, och bad att under någon förevändning blifva hemkallad till nyåret. Julafton skulle Wermell, enligt hvad hon hört af Natinka, vara hemma och spisa "en famille." Då måste de likväl blygas att utesluta mig, tänkte hon. Med hemlig glädje motsåg hon denna afton; hon skulle då få återse den, som till hennes egen förundran så intagit hennes tankar, att minnet af mor och syskon ofta förbleknade. Han skulle denna afton se alla de vackra saker hon haft under arbete, men… kanske hon också då såge honom för sista gången… men denna bittra tanke förqväfdes af hoppet, som förstulet hviskade att hon icke var honom likgiltig.