När Ferdinand under gåendet till spektaklet hade frågat efter mamsell Hedrén, förebar man att hon hindrades af en häftig hufvudvärk. Hvad kunde således vara mera välkommet för damerna, än att nu i hans närvaro höra en stadfästelse på denna deras falska utsago, ty Ferdinand hade ej kunnat dölja ett visst misstroende, ehuru han var dem för klok att visa sitt missnöje vid sin felslagna förhoppning.
Nu blef han likväl orolig. Han önskade veta om denna opasslighet var betydande, och skickade i detta ändamål sin betjent för att be fru Lundström om några ögonblicks samtal ännu på förmiddagen. Med nöje efterkom hon denna begäran, ty äfven hon hade något på sinnet, som hon ville meddela honom. Snart stod hon derföre i det yttre af de rum häradshöfdingen bebodde.
Artigt bad han henne ursäkta att han besvärat henne till sig, och sade att han andra dagen ärnade företaga en resa, samt ville ännu yttermera besvära henne med tiltagandet af en passande reskost, emedan han ogerna uppehöll sig på gästgifvargårdarne. Han lemnade henne tillräckligt med penningar för detta ändamål, samt bad henne ej nämna något till sitt herrskap. Under många försäkringar om sin beredvillighet lofvade frun göra sitt bästa.
Hans farhåga för Idas helsa var minskad genom hushållerskans blotta närvaro, emedan han var menniskokännare nog att finna, det hon i annat fall icke visat detta yttre lugn; ty obekant med de konsiderationer, som ofta förmå individer af den högre klassen att dölja sina känslor, skulle nog den pratsamma frun genast underrättat honom derom, då hon, likasom den andra tjenande personalen i huset, var intagen till Idas fördel. Deruti hade han rätt; men nu låg det något helt annat på den goda fruns sinne, som hon ej kunde fram med, emedan intet å hans sida gaf henne anledning till all yppa det.
Färdig att aflägsna sig, frågade likväl häradshöfdingen, liksom tillfälligtvis, huru det nu vore med mamsell Hedrén, emedan han hört att hon varit sjuk.
— Sjuk är hon icke, fastän hon är sorgsen och hennes ögon ofta bära spår af i tysthet utgjutna tårar, och det kan väl äfven ingen menniska undra på — och nu lossnade med ens den goda fruns tungband, som fått vatten på sin qvarn genom häradshöfdingens lådsade förundran. Utom flere mindre reflexioner hon gjort öfver herrskapets bemötande mot den "söta flickan", omtalade hon ord för ord gårdagens samtal mellan kusinerna, hvartill hon varit ett lika oförmodadt som obemärkt vittne, i det hon städade i det klädskåp som var anbragt i muren emellan detta och yttre rummet.
— Fru Lundström var således på spektaklet i går? inföll Ferdinand, för att dölja de känslor han erfor, och gifva en annan vändning åt samtalet.
— Å nej, jag skulle ju endast bli bjuden för mamsell Idas skull. Det skulle visst icke fallit dem in eljest, och som jag ville vara "nytral" och lådsa om ingenting — äfven skulle jag icke haft hjerta att gå in till den stackars flickan den dagen — begärde jag och erhöll tillstånd att gå till en af mina bekanta.
Under middagen gaf häradshöfdingen tillkänna sin tillernade bortresa dagen derpå, för att besöka en af sina fordna universitets-vänner, bosatt tio eller tolf mil derifrån. Han sade sig vara osäker huru länge han der komme att dröja; likväl lofvade han bestämdt återkomma till julafton. Han rodnade lätt, när hans onkel bad honom medtaga ett bref till en af dennes bekanta, samt aflemna det egenhändigt. Det sednare lofvade han icke bestämdt, men nog skulle han eljest besörja om brefvets riktiga aflemnande.
Mot aftonen besökte han fru Sylvan, för att erbjuda sin tjenst i anseende till den omtalta tidnings-annonsen. Hon tackade honom hjertligt, men sade sig genom en tillförlitlig person helt oförväntadt fått kännedom om denna slägt och densammes vistelseort, och behöfde således ej besvära honom. Så mycket mera gladde hon sig deröfver, att genom denna lyckträff kunna undgå all offentlighet. Hon ledde, liksom utan all afsigt, talet på Ida, berömde henne mycket, omtalte sitt förslag till Ida, att hennes anhöriga borde flytta till ——— der de bättre kunde slå sig ut med sin skicklighet och sina små talanger, samt om Idas inkast deremot.