— Efter Ida behagar taga humör öfver en sådan bagatell, tvingar hon mig att säga sanningen, sade Aurora något bittert. — Det var icke så mycket för vår egen skull, som ännu mera för din, som vi önskade ett utbyte med biljetten. Hvilket uppseende skulle vi ej göra, kanske utsätta oss för åtlöje, om en af alla okänd flicka, i en vidunderlig bahytt och urblekt kappa vore i vårt sällskap; det var således af omtanke för oss, och ren välmening för dig, jag föreslog detta.
— Välvilligare hade du likväl varit, om du erbjudit Ida en af dina kappor, ni är ju nästan af samma längd; en hatt hade hon nog fått låna af mig, anmärkte Natinka, och fixerade systern. Denne teg. Ida åter svarade, icke utan någon liten skärpa:
— Om mig och min genom hitresan förderfvade kostym behöfver ingen ha något bekymmer! Den korta tid jag ännu kommer att vara i herrskapets hus, kan jag tillbringa på samma sätt som hitintills.
Natinka, som i grunden egde ett godt hjerta, ehuru hon var yr och tanklös, ville nu på sitt vis söka trösta Ida, och bad henne ej taga saken så häftigt.
— Bara de tråkiga julklapperna en gång bli färdiga, skall du nog få roa dig, försäkrade hon. — Pappa och mamma vill i år, likasom de andra förnäma här i staden ha för sed, ställa till en dans för betjeningen och deras bekanta. Vi ha då samma afton ett litet sällskap af våra unga bekanta. Sedan vi druckit thé, gå vi allesammans i danssalen, och dansar der ett par timmar alldeles "en egalilé." Tycker du icke det skall bli rätt roligt. Denna tillställning blir antingen tredje eller fjerde dag jul.
Ehuru Ida antog detta som ett drag af Natinkas bättre hjerta, var dock det unga sinnet för djupt såradt för att lemna ett lugnt svar.
Då blef Natinka stött, och aflägsnade sig med systern, för att aflägga rapport hos modren om det förefallna. Under gåendet undföllo dem ord om borgarhögfärd och fattigdom.
* * * * *
Som vanligt hämtades äfven i dag middagen in till Ida; ostörd tillbragte hon sedan dagen och aftonen vid sitt arbete, med hvilka känslor, kan hvarje ung läsarinna föreställa sig. Ibland gret hon öfver det öde som fört henne hit bland dessa känslolösa menniskor; stundom förebrådde hon sig sitt eget ömtåliga sinnelag, påminte sig den älskade modrens ofta upprepade ord, att tålamod och försakelse voro qvinnans nödvändigaste egenskaper, sjelfbeherrskning hennes dygd. En annan gång åter beslöt hon att repa mod, och andra dagen i allas närvaro säga häradshövdingen hvarföre hon ej kunnat antaga hans artiga bjudning; men ett ögonblicks eftertanke, blygsamheten, en inre röst som aldrig missleder, sade henne, att hon gjorde bättre i att låta saken förfalla. Sluteligen, efter många strider med sig sjelf, beslöt hon att ej visa sig vid frukosten andra dagen; när då betjenten efter vanligheten kallade henne, föregaf hon sig vara illamående.
Hon, den sanningsälskande, blygdes inom sig för denna falska uppgift, utan att besinna det själens sjukdomssymptomer äro kinkigare att behandla än kroppens.