En svensk teatertrupp var i staden och spelade tre gånger i veckan. Af skyldig artighet mot sina slägtingar hade Ferdinand några gånger tagit en loge till deras disposition, likväl under hemligt hopp att Ida skulle få en af de öfverflödiga platserna; men derpä syntes ingen annan tänka.
Dagen efter deras möte hos fru Sylvan, det var en söndag, öfverlemnade Ferdinand vid frukostbordet hvar sin numererade biljett på amfiteatern, under föregifvande, att den log, i hvilken de brukade sitta, redan var bortsåld. Han förmodade, tillade han, "att mamsell Ida icke i dag ville förebära brist på tid."
Någon förklaring öfver rätta förhållandet var icke möjlig, äfven onödig, ty Idas rodnad, tillika med de blickar fru Wermell och hennes döttrar vexlade mellan sig, voro tydliga, ifall han ej förut insett sammanhanget.
Under det att Ida och Natinka samma förmiddag, oaktadt söndagen, arbetade tillsammans — den sednare var ovanligt fåordig — inkom Aurora. Sedan hon med vanlig kritisk blick betraktat deras arbeten och gjort några anmärkningar, hviskade hon något till systern.
— Det kan du göra sjelf, svarade denne litet snäsigt, och sydde ifrigt.
— Hör på Ida lilla, sade då Aurora med förtroligare och vänligare väsende än vanligt, — jag har ett förslag att göra dig. Låt oss få utbyta din teaterbiljett mot en annan. Fröken Brömser kommer till oss i dag, och vi skulle så gerna sitta tillsammans; mamma vill för din skull bjuda fru Lundström, så har du sällskap.
Djupt sårad, svarade Ida utan att besinna sig:
— Aftonens nöje kan jag umbära, medan jag anses för ringa att följa med er, men biljetten ger jag icke bort. Jag vill gömma den som ett minne, för att visa mamma och syskonen att jag icke varit öfversedd af alla i detta hus.
— Det vill säga att du förvarar den som ett minne af häradshöfdingen, sade Natinka skrattande.
Ida teg och arbetade ifrigt utan att se upp.