Och der stodo nu de båda unga, ansigte mot ansigte. Han rodnade af glädje, hon af öfverraskning; ingendera fick fram ett ord. Deras ömsesidiga förlägenhet smittade deras värdinna. Det föll henne in, att detta nästan hade utseendet af att vara ett af henne sjelf tillställt möte. Ehuru oskyldig hon var, blef den goda frun dock helt förbluffad af denna tanke.
Häradshöfdingen fann sig likväl först, och yttrade huru fägnesamt det var att mamsell Ida gjort assessorskans bekantskap.
— Vår bekantskap är alldeles färsk, ty häradshöfdingen har sjelf hört de första ord vi vexlat med hvarandra, försäkrade gumman, ifrig att så fort som möjligt aflägsna hvarje sken till misstanke å hans sida. — Jag hörde för en tid sedan att öfverstlöjtnantens hade en ung slägtinge hos sig, och att detta fruntimmer var här alldeles obekant samt aldrig lemnade sitt rum, der hon jemt arbetade. Sedan mötte jag henne några gånger och blef så intagen i hennes person, att jag genom fru Lundström skref henne till, och bad henne tillbringa en afton då och då hos mig, när tillfället och hennes tid medgaf.
Ida bads att laga fram sitt arbete samt sätta sig i soffan jemte assessorskan. Ny förlägenhet; hennes arbete var den omtalta börsen. Dess tillkommande ägare betraktade Ida med eldiga blickar, ty så täck hade han ej sett henne, sedan han intogs af hennes första åsyn. Nu som då purprades hennes kinder af rosor, som hans oförmodade närvaro uppjagat.
När assessorskan besåg hennes vackra arbete, sökte Ida behändigt vända det så, att han icke skulle varsna initialerna af sitt eget namn; men ehuru man påstår att kärleken är blind, en sak som bekräftas af erfarenheten, kan man med lika säkerhet säga: att kärleken är skarpsynt i små saker; så gick det äfven här. Ferdinand var förtjust att få något tillverkat af Idas vackra händer, ehuru han nog insåg, att någon annan skulle bära hedern och namnet derföre.
Intagen af dessa tankar, deltog han föga i samtalet, som värdinnan nästan ensam fick underhålla, och när hans betjent kom för att låta honom veta det han väntades af öfverstlöjtnanten, och gumman ledsagat honom i yttre rummet, så nickade hon, klokt småleende för sig sjelf, och tänkte: jag ser nog hvad klockan är slagen!
Nu ensam med Ida, efterfrågade hon hennes tillnamn, som ännu var henne obekant. Med synbart deltagande hörde hon den unga flickan omtala sin afledne fader, sin mor och systrar. När hon hörde huru skicklig den äldsta systern var i mode-arbeten, den andra i språk och musik, påstod hon att de allesammans borde flytta hit till ———, emedan allt sådant här skulle löna sig bättre.
Ida gjorde deremot den förnuftiga anmärkningen, att en sådan resa, och bosättning på en mera dyr och för dem fremmande ort, kostade mera, än flere års arbete kunde betala, likväl ville icke frun gå ifrån fördelen af sitt förslag, och de skiljdes med förbehåll att snart träffas och under tiden bättre tänka på saken.
III.
En bjudning på Spektaklet.