När jag nu efter hennes död blifvit arfvinge till en betydlig förmögenhet, anser jag det för min pligt som medmenska, och som en tillfredsställelse för mitt hjerta, att uppsöka enkan och barnen efter den hederlige köpmannen, för att, medan jag ännu lefver, lemna dem en del af mitt öfverflöd — ty mina egna behofver äro lätt uppfyllda. Det är öfver bästa sättet att uppfylla denna min önskan som jag velat rådfråga mig med häradshöfdingen, i synnerhet som jag är okunnig om deras nuvarande vistelseort.

— Huru vet assessorskan att han sjelf är död, frågade Ferdinand, som med intresse följt denna berättelse.

— Allmänna bladen underrättade mig så väl om hans död som den konkurs, som derpå inträffade, sannolikt genom den stora förlusten af skepp och laddning. Det lär nu vara ungefär fyra år sedan; min svärmor lefde då ännu, och mina omständigheter voro ganska knappa. Utgifterna för Ulrik, samt de långvariga sjukdomarna hade medtagit nästan allt. Med bästa vilja kunde jag icke göra något för dem. Sedermera gaf jag en bekant, som reste till ———, i uppdrag att underrätta sig om denna slägt, men de voro bortflyttade, och han, som ej kände hvarföre jag sökte denna underrättelse, var likgiltig nog att ej göra sig underrättad om deras nya vistelseort.

— Dertill erfordras ju endast en annons på allmänna tidningen, och denna skall jag genast skrifva och bestyra om dess införande, bara jag får veta den aflidnes namn och vistelseort.

— Jag har ett olyckligt minne hvad namn vidkommer. Likväl vill jag tro att hans namn var Hecklin; men för att vara rätt säker, vill jag se efter i de omtalta brefven, ty hans dopnamn bör ju äfven utsättas. Jag har dem icke nu förhanden; de minnen deras åsyn och hvarje ord i dem återkalla, ha varit mig alltför smärtsamma… Men häradshöfdingen reser, väl icke bort så snart, att vi icke en annan gång kan talas vid om saken, eller huru?

— Det beror på en liten omständighet; äfven jag önskade lära känna en person, och kanske…

Ljudet af en ringklocka som anmälte någon fremmande, afbröt det som Ferdinand icke utan en viss grad af förlägenhet ämnade tillägga. Frun gick sjelf för att öppna den tillåsta tamburdörren. Det var Ida som kom.

— Ah, se välkommen min lilla söta mamsell! Hvarföre har mamsell låtit gumman så länge vänta på detta nöje att få se mamsell hos sig?

— Förlåt mig, fru assessorska, men jag rår mig icke sjelf, eljest skulle jag förr haft den äran; men i dag äro de alla borta.

— Nå nå, hvad som är gömt, är icke förlorat; men stig nu in i förmaket, och blif icke rädd, för det att jag har en ung herre hos mig. Herrskapet äro ju icke fremmande för hvarandra?