Min svärmor var nu fullkomligt försonad med oss båda. Vår dotter omfattade hon med farmoderlig kärlek och ville nödvändigt ha henne hos sig på landet. Det dröjde ej länge förrän hon gjorde oss det förslaget, att gifta bort henne med sonen till hennes yngste broder. Sjelf en fröken Murkrona, önskade hon på detta vis lemna största delen af sin förmögenhet till den sista manliga ättlingen af detta namn. Af aktning för modrens önskan, gaf min man sitt bifall, likväl med det vilkor, att Binas böjelse skulle rådfrågas.
Denna brorson, som vistades i Stockholm, blef efterskrifven af sin tant, och mottog med uppräckta händer tillbudet af en ung och vacker flicka, samt utsigten till en någorlunda betydlig egendom. Binas hjerta var ännu alldeles fritt, och då Murkrona, ehuru mer än dubbelt så gammal som hon, förenade ett fördelaktigt utseende med ett lätt umgängessätt, ingick hon otvunget i denna förening. Men svärmors förbehåll var, att det nygifta paret ständigt skulle bo hos henne, och Murkrona, som, oaktadt sin rang af kunglig sekter, ej lär ha varit bunden vid någon syssla i Sverige, skulle här öfva sig i vår finska landthushållning, för att helt och hållet öfvertaga egendomen vid tantens död. Han syntes nöjd med allt; men efter ett halft års vistande här, föregaf han en angelägen resa till södra Sverige, der han sade sig ega en stor fordran, samt för att bevaka utgången af en prosess, till hvilkens drifvande han nu behöfde penningar, hvilka gumman äfven gaf, i utbyte mot hans löfte att påskynda sin återkomst, samt att han ej beröfvade henne Binas sällskap; det sednare syntes vara för honom en stor uppoffring.
Han reste, och från den stunden hörde man aldrig af honom.
Bina hade, som sagt är, utan motvilja, men äfven utan kärlek, knutit detta band, och hoppades i andras lycka finna sin egen. Hon saknade väl sin man, men hans frånvaro gjorde henne ingen sorg, likväl led hennes hälsa synbart. I början trodde vi att denna sjuklighet hade sina naturliga orsaker, men det onda tog öfverhand, och den tillkallade läkaren förklarade omsider, att detta var en följd af hennes mans förra utsväfvande lefnad. Då blef min svärmor utom sig af ånger, och när vår arma dotter efter tvenne år, framlefda under plågor, nedsteg i sin tidiga graf, tynade äfven gumman synbart af. — Vår egen smärta kan och vill jag icke söka skildra!…
* * * * *
Dock, tack vare Gud! tiden lindrar; hoppet om återseendet tröstar!
Min man, som under tiden fått titel af assessor, erhöll nu ett bref från Ulrik; han är nu återkommen från en lång utrikes resa och skulle ännu samma höst företaga en ny. Han syntes vara alldeles förändrad; äfven köpmannen skref och lyckönskade oss till vår så mycket till sin fördel förändrade son. Vi tackade Gud; trodde att vi voro tillräckligt pröfvade — men, ännu återstodo nya sorger!
Året derpå förliste under hemresan fartyget, hvarpå vår son seglade, på en fremmande kust: last och besättning gingo förlorade, och med dem vår son!…
Detta var för mycket för mitt modershjerta; jag insjuknade i en svår och långvarig nervfeber. Återställd derifrån, måste jag uthärda förlusten af min älskade och trogne följeslagare genom lifvet, som sorgen öfver våra barn, jemte den outtröttliga omvårdnad han egnade mig under min sjukdom, alldeles försvagat.
Der stod jag nu allena, öfvergifven af alla de dyrbara varelser jag älskat; men underbart stärkte Gud mina krafter! — till hvad ändamål kunde jag icke utgrunda, emedan jag ansåg mig för en onyttig varelse på jorden. Likväl tror jag att min omsorg förljufvat min gamla svärmoders sista lefnadsdagar.