Min man, som på en tid varit sjuklig, blef sämre genom denna sorgepost, som meddelades honom på ett mindre skonsamt sätt af en fremmande person; han föll i en svår sinnessjukdom, som kom oss att frukta för hans förstånd. Under yrseln ropade han nästan alltid på sin mor, bad att hon måtte taga bort den qvarnsten som låg på hans bröst. O! jag insåg då att den gode aldrig låtit mig ana huru tungt modrens missnöje legat på hans hjerta. — Kanske ansåg han sorgen öfver Ulrik, som en vedergällning…
Jag fattade mod och skref den stolta frun till; ödmjukt bönföll jag att hon måtte besöka sin sjuke son, som längtade efter ett försonings-ord från hennes mun. Hon skulle ej besväras af min närvaro, jag ville, så länge hon hedrade vårt hus, hålla mig undan.
Flere dagar förgingo under hopp och väntan, men intet svar, tills en morgon — min man var då mera sansad än vanligt — vi öfverraskades af henne: ty utan att låta anmäla sig, inträdde hon i sjukrummet, der jag och min dotter sutto med våra arbeten.
Så snart jag genom min mans utrop erfor att det var hon, ville jag genast aflägsna mig, men det fattades mig styrka. Mina knän böjdes ovilkorligt under Sylvans utrop: "Moder! moder! skilj oss icke åt!"
Då brast äfven den hårda skorpa, som fördomar och högmod lagt kring modershjertat. Under tårar omfamnade hon sin son, kallade mig sin dotter och förebrådde sig sjelf sin hårdhet.
En vanmagt var följden af den sinnesskakning min man erfarit. Läkaren förutsåg en krisis i sjukdomen. Länge tviflade vi om hans återfående, men sluteligen segrade hans goda, oförderfvade natur; dock långsamt gick det med bättringen.
Under den svåraste perioden af hans sjukdom anlände ett bref, som jag var nödsakad att uppbryta. Det var frän en handlande i samma stad der vår son befann sig. Denne man, för oss alldeles obekant, berättade hurusom han med sin familj, under en lustfart på sjön, varit i fara att drunkna, så framt de ej genom Ulriks mod och sinnesnärvaro blifvit räddade.
Hans önskan vore nu att göra något för den unga mannens framtid, skref han, så skonsamt som möjligt bekräftade han hvad vi redan visste, och att Ulrik ej hade att vänta någon framgång på sin närvarande bana. Han bad oss lemna vårt tillstånd för Ulrik att följa med ett handelsfartyg, deri han egde halfva andelen. Sjökaptenen var en rättskaffens man, som skulle lemna Ulrik en faderlig uppsigt. Afsked ur tjensten kunde kan genast erhålla, och under den tid han genomgick kursen till styrmans-examen, skulle han anses som en son i den hederliga köpmannens hus.
Inom samma kuvert var ett bref från Ulrik sjelf. Han bad oss förlåta den sorg hans sednare uppförande gjort oss; kallade köpmannen sin skyddsengel, som öppnat hans ögon för det dåliga i hans lefnadssätt, samt bad om vårt bifall och vår välsignelse till det förslag hans välgörare uppgjort.
Utan att kunna rådgöra med någon, lät jag modershjertat diktera ett svar till köpmannen, och tackade Ulriks välgörare, samt bad honom i allt göra efter sitt godtfinnande, och när min maka tillfrisknade, gillade han hvad jag gjort, samt sände penningar så väl att betala Ulriks skulder, som till hans ekiperande.