Ferdinand lät icke länge vänta på sig. Sedan han gifvit kallet ett välförtjent loford, och beundrat de vackra kopparna, kom han småningom till ändamålet för sitt besök.

Vemodigt leende sade då den åldriga frun:

— Vet häradshöfdingen, jag har riktigt sökt bereda mig på, att framställa min sak på ett kort, men tillika tydligt sätt, emedan jag nog vet att de unga, och i synnerhet de unga herrarna, icke älska vidlöftiga berättelser — men, det är just ingen lätt sak för oss gamla, att…

— Oroa er alldeles icke deröfver, bästa fru assessorska! inföll Ferdinand, jag har godt om tid, och vore er berättelse aldrig så lång, skall jag med nöje låna ett uppmärksamt öra.

— Jag tackar för er godhet, och vill begynna frän den tid jag ännu var ung, men vill göra det så knapphändigt som möjligt. — Min far var en i sitt stånd aktad guldsmed här i staden, och jag hans enda barn. Tidigt förlorade jag min moder, och förestod redan vid 18 år min fars hushåll. Då lärde jag känna Sylvan, som var postskrifvare. Kontoret låg midt emot, vid samma gata der vi bodde. Vi sågo hvarandra dagligen, — väl förståendes endast genom fönstret — äfven någongång på de danser våra bekanta ställde till under julhelgen, men ännu hade endast våra blickar och våra hjertan sagt oss, huru gerna vi sågo hvarandra. På en gång syntes han ej mera — händelsevis erfor jag att han farit bort för att begrafva sin aflidne fader, en förmögen possessionat, tio mil härifrån.

Vid sin återkomst sökte han inträde i vårt hus, och straxt derpå begärde han min hand — mitt hjerta egde han redan — men han dolde icke att hans mor svårligen skulle ge sitt bifall till vår förening. Han var myndig; arfvet efter hans far var betydligt nog, och han skulle äfven snart tillträda den ledigblifna postmästar-sysslan.

Sylvan var i alla afseenden en välkommen måg hos min fader, och då hans mor intet hade något annat att anföra mot mig, än att jag var handtverkardotter och af finsk härkomst, så firades vårt bröllop med ett från henne kallt bifall, och utan hennes närvaro.

Öfver tjugu år hade vi lefvat nöjde tillsammans, utan att likväl mor och son närmade sig hvarandra, ty vi erforo genom ömsesidiga bekanta, att hon ännu allt hyste samma ovilja mot mig som i början. Under tiden förlorade jag min goda far, och mot all förmodan lemnade han en ringa qvarlåtenskap. Detta gjorde ingen ändring i vår husliga lycka, ty kärlek och förtroende voro dess grundval. Af flere barn fingo vi endast behålla tvenne: den yngsta flickan och en gosse, sju år äldre än hon. I dessa barn motsågo vi vår ålderdomsglädje — men Försynen beslöt annorledes…

Ulrik hade slutat sina studier, och skulle nu välja sitt lefnadsyrke; både hans far och jag hade önskat att han blifvit prest, men hans egen håg lekte allt från barndomen på sjölifvet, och han blef derföre inskrifven som underofficer vid finska flottan.

Flere år gingo förbi, utan att han vann befordran, då likväl andra med ringare kunskaper än han blefvo midshipsmän. Den ort der han vistades var för aflägsen härifrån, att vi kunde vaka öfver hans uppförande, och då han någongång kom hem, talade han om kabaler och brist på gynnare, sin så knappt tillmätta lön samt ortens dyrhet, med mera. Saken var emellertid den, att min stackars gosse råkat ut för dåligt sällskap, och derigenom förlorat sina förmäns ynnest och förtroende, och genom sitt svärmande lefnadssätt fördjupat sig i skulder.