Naturen och lyckan voro de välgörande féer som omgåfvo Ferdinands vagga, de skänkte honom en förnuftig ock likväl öm och kärleksrik moder. Tidigt faderlös, blef han således icke en af dessa bortklemade moderspiltar, hvaraf verlden tyvärr öfverflödar. Hans mor hade i tidigare åren af sin lefnad genomgått en kurs i olyckan, genom att flere år nödgas vara i ett hus med flärdfulla döttrar och en son som blef familjens plågoris; men med lidandet följer alltid något godt: hon lärde sig tänka såväl öfver sig sjelf, som andra, och, fullt medveten af sina pligter, blef hon en duglig maka och moder.

Så innerligt hon älskade sin son, sitt enda barn, ansåg hon honom likväl alltid som ett lån, för hvilket hon skulle svara på den stora räkenskapsdagen. Följden af den omsorg hon egnade hans barndom och andeliga uppfostran i hemmet, var den, att hon vid sin bortgång lemnade honom som en kraftfull ung man både till kropp och själ, med gagnande kunskaper och fast beslut, att med stadiga, aldrig vacklande grundsatser, fortgå på den bana han valt för sin verksamhet, för att blifva en nyttig medlem i det stora samhället.

Efter modrens död tog han sig ett halft års tjenstledighet, för att ordna sina affärer samt besöka några orter af sitt fosterland, och det är vid denna tidpunkt vi göra hans bekantskap, ty vid återresan genom ———. uppfyllde han ett gifvet löfte och dröjde en liten tid hos sina förut nästan obekanta slägtingar. Föräldrarne gjorde allt sitt till, för att fängsla den unga mannen; men deras bemödande att qvarhålla en sådan, med sann individualitet begåfvad person, i ett lif, fullt af flärd, egoism och inre tomhet, skulle likväl ej lyckats, såframt ej några för dem osynliga trådar hållit den unge mannen fången, som förut varit fri från hvarje ömmare förbindelse.

Första åsynen af Ida hade gjort intryck på hans känsla; likväl ville han sjelf tillskrifva detta, som en följd af det oförmodade i detta möte. Men sedan han såg det tvungna förhållandet hvari den unga intagande flickan stod till sina högdragne, småsinnade anförvandter, som endast begagnade hennes skicklighet till sin nytta, erinrades han lifligt om sin bortgångna moder, som äfven fått genomtråka sin gladaste ålder i ett förnämt hus, omgifven af fåfänga menniskor, vida under henne i sann bildning. Ju mera han, obemärkt af alla, iakttog hennes uppförande, så fritt från all förställning, desto mera fann han att hon motsvarade det ideal han gjort sig om en följeslagerska genom lifvet, och allvarligt beslöt han att här tillvinna sig ett hjerta, som odeladt skulle tillhöra honom; — men huru inleda någon närmare bekantskap, utan att utsätta henne för tjenstefolkets prat, och slägtingarnes elakhet och bittra anmärkningar?… Dock, han var ju Lyckans skötebarn, och denna gynnade honom förr än han förmodade.

Äfven han hade, under sitt vistande hos öfverstlöjtnantens, någongång mött den af oss flygtigt omnämnda gamla assessorskan, och antingen detta möte skedde i trapporna eller på gården, hade han alltid, af medfödd artighet och aktning för ålderdomen, hälsat på den gamla vänliga frun, och derigenom intagit henne till sin fördel. Hon underlät också icke att underrätta sig om honom, och en dag då Ferdinand, vid en inträffande halka, bjöd henne handen, för att hjelpa henne vid ett elakt ställe utanför trappan, bad hon att få tala några ord vid honom, om hans tid medgaf det.

Hon sade sig hafva hört honom benämnas häradshöfding, samt slutat deraf att han vore jurist; och som hon hade en liten affär, hvaröfver hon önskade förfråga sig hos någon som förstod saken, bad hon honom bevisa sig den godheten, att vid tillfälle göra henne ett besök; de vore ju så nära grannar.

— Jag är resande, och här på en ganska obestämd tid, min goda fru assessorska, svarade han, — och kan således ej åtaga mig någon sak. Men när som helst är jag villig att meddela de råd, som stå i min förmåga.

— Det är också hvad jag önskar. Vill derför häradshöfdingen vara så god och dricka kaffe hos mig på eftermiddagen, så få vi vidare talas vid om saken.

* * * * *

Med beställsam hand ordnade fru Sylvan kaffebordet framför den lilla gammalmodiga men beqväma soffan, hvilken, likasom stolarna, hade öfverdrag af stor fasonerad triumfant. De fina, genomskinlige thékopparna af sachsiskt porselin, togos ned frän det med förgyllningar och många zirater utsirade glasskåpet, der silfver pjeser, antika glas och andra kuriosa — alltsammans ett arf efter hennes svärmoder, och på hvilket denna fru satte ett stort värde, såsom minnen från föräldrahuset — voro på det prydligaste ordnade. Sedan satte gumman sig vid sitt stickarbete, för att afvakta häradhöfdingens ankomst.