Ida hade ej heller blifvit "lottlös." Icke så obemärkt som hon trodde, hade hon 1 känslan af sin ringhet hållit sig på afstånd från de andra, hitintills blott en åskådarinna af all denna herrlighet; men nu samlade inkastandet af en pappask och trenne paketer hela sällskapet omkring henne. Den blyga flickan var rådvill hvilket hon först skulle öppna; hon valde asken, adressen var tecknad af Natinkas hand. Det var en af Natinkas aflagda hattar, något moderniserad. Det första paketet innehöll ett par glimmande brons örhängen. Med synbart välbehag öfver sin gåfva, tog hennes nåd det ena af örhängen och förde Ida framför spegeln, der hon sedan höll det invid hennes öra. Ett ögonblick betraktade Ida prydnaden med nöje, men nu drog hon sig hastigt tillbaka, sägande: "Nej, aldrig skall man få se mig så utstyrd!"
Tanten gaf henne en bister min, och bad henne se på det öfriga, "om det hade lyckan att mera falla henne i smaken."
Det ena befanns vara ett kapptyg af mörkblå tibet, det andra ett par — strumpeband; litet brydd sökte hon dölja de sistnämnda, i det hon högeligen syntes glädja sig åt det förra. Likväl hade Ferdinand, som med uppmärksamt öga iakttagit hennes minsta rörelse, sett en skymt af strumpebanden, och då hennes nåd med tillgjord nyfikenhet frågade hvad det var, gjorde han en åtbörd, likasom om han dragit på något; ingen kunde misstaga sig om hvad han menade, då han sade:
— Jag vågar ej nämna det i så många unga damers närvaro.
— Vågar du icke nämna det, så bör väl ingen undra på om hon ej vill visa det, anmärkte hans onkel. — Hvem har hittat på en så opassande gåfva? tillade han skrattande.
— För den tillgjorda är allt opassande, inföll Aurora stött, — något ville äfven jag ge åt Ida, men hvad? — Då såg jag i D—s galanterilåda ett par vackert målade sammetsband på resorer, och jag köpte dem. Jag beklagar att min välmening åter blef illa upptagen.
— Döm icke sä, invände Ida mildt, det var endast ögonblickets öfverraskning, som kom mig att synas mindre belåten. Jag tackar dig rätt mycket för gåfvan, som är rätt vacker.
— Nu kan du gå på spektaklet när du vill och — blir bjuden, skämtade
Natinka. — Nu har du ju både hatt och kappa.
Fastän sårad af denna tanklösa "qvickhet", utsagd i så många personers närvaro, repade dock Ida mod och svarade äfven i en skämtande ton:
— Du har rätt; likväl måste du undervisa mig huru jag skall drapera ett stycke tyg som kappa, i fall jag hade behof deraf i dessa dagar. I morgondagens högmessa måste min egen ännu göra tjenst, ehuru jag fruktar att hatt och kappa komma att göra för mycken kontrast, — men det får vara.