Med artig belåtenhet hade Ferdinand mottagit sin andel; men nu kom den omtalta börsen. Han syntes förtjust och tryckte den i allas åsyn till sina läppar, "Det der är ju en kärleksförklaring till gifvarinnan", förklarade en af "enstöfvingarne." Ferdinand nickade jakande. Fru Wermell kastade en talande blick på sin man, som förnöjd, på ett visst, allmänt bekant sätt vätte och vred på sina mustascher; men en hög rodnad purprade en ung flickas kinder, som då, till sin lycka, var obemärkt af alla, utom af Ferdinand.
Det af gudsgåfvor svigtande bordet väntade i matsalen. Ida stod der försänkt i tankar. Sällskapet, julklapparne, till och med Ferdinand var glömd af Ida; hennes själ sysselsatte sig endast med de hemmavarande. Huru gerna hade hon ej velat lemna allt delta öfverflöd, för att få dela deras tarfliga måltid. Hvem vet, tänkte hon, om de, som nu sakna mitt biträde, uttröttade af arbete och nattvak, ha annat än smör och bröd i afton…
— Så ensam, och fördjupad i tankar, mamsell Ida! — sade en röst, som kom hennes hjerta att klappa fortare; det var Ferdinand, som saknat henne och i förmodan att finna henne här nalkades, under förevändning att servera sig ett glas dricka från skänken, ty betjeningen gick af och till och var så sysselsatt på andra håll.
— Mina tankar voro i hemmet, svarade hon okonstladt.
— Och anställde jemförelser mellan förr och nu, som säkert ej lände till er nuvarande omgifnings fördel, anmärkte han.
— Häradshöfdingen har gissat rätt; men tro icke att jag är otacksam nog, att ej inse det goda som finnes: de mena mig alla väl; men vår uppfattning af denna afton är så olika… Hon såg sig om i rummet, de voro allena; på en gång föll henne en tanke in, och med låg och hastande röst frågade hon:
— Vill häradshöfdingen uppriktigt svara mig på en fråga?
— På hundrade!
— Går det an att föra dessa örhängen och — det andra, tillbaka i de bodar derifrån man köpt dem, för att återlemna dem mot hvad de kostat?
— Svårligen, men hvarföre, och till hvad ändamål?