— Ack, jag önskade använda penningarne på ett bättre sätt, det vill säga på återresan till de mina…
Det buller betjenten gjorde, då han öppnade döbattongerna till salongen, afbröt henne och störde dem; kort derpå inträdde bordsällskapet.
När man efter måltidens slut återvände till salongen, stod der en koffert jemte en hattask mitt på golfvet. Aurora och fröken Brömser skyndade fram och läste med förvåning, att dessa saker tillhörde Ida Hedrén, som nästan framskuffades af tanten, för att tillfredsställa den nyfikenhet som nu var ohycklad. Fåfängt stretade hon emot, med den försäkran att detta alldeles icke kunde tillhöra henne; men adressen var tydligt utsatt med såkallade präntade bokstäfver, för att dölja gifvarens handstil, den man äfven fåfängt sökte upptäcka genom undersökning af sigillet, ty alltsammans var förseglat, med en kopparslant. Uti asken låg en modern, men enkel hatt af brunt siden, prydd med en mossros; handskar; andra små toilettartiklar, samt nyckeln till kofferten. I locket till asken stod följande devis på finska språket:
"Välment gåfva icke klandra, gifvarns hjerta ger den värde."
— Ack, det är ifrån assessorskan! ropade Ida, — detta är hennes stil! och hon tog fram sin på morgonstunden erhållna biljett och jemförde. Detta erkändes också af de andra; innehållet af dessa tvenne rader måste Ida förklara, ty för de andra flickorna var det hebreiska.
Nu undersöktes kofferten. Den innehöll en helt ny, vacker kappa af fasonerad victorine, vadderad med siden foder, samt tvenne enkla, med smak valda, redan färdigsydda klädningar. Alla sågo förundrade på hvarandra, och Ida sjelf trodde knappt det vara en verklighet.
— Men hvar är kusin Ferdinand? frågade Natinka, och alla sågo sig om efter honom. Han hade ej lemnat matsalen, utan stod och samtalade med fru Lundström, hvars son han händelsevis träffat under resan. Okunnig om hvad som emellertid passerat derute, kom han nu, betraktade, undersökte allt samt förhörde den tillkallade betjeningen om hvem som burit in dessa saker; ingen syntes dock veta något härom, utom en drenggosse, som sett assessorskans piga tillika med en annan qvinsperson bära en dylik koffert genom koridoren för några timmar sedan.
Det var således ganska sannolikt att hon var gifvarinnan, i synnerhet som Ida varit ditbjuden. Den goda frun, som ansetts vara alltför obetydlig för att ådraga sig Wermellska familjens uppmärksamhet, undergick nu en noggran mönstring. Man undrade huru en fru, som kunde depensera så mycket på en för henne nästan obekant flicka, lefde så innom sig, utan att se sällskaper.
— Svaret ligger ju nära för handen: hon spar för att kunna gifva, sade Ferdinand. Ida tänkte just detsamma, men sade ingenting, utan lade alla sina gåfvor tillsammans, betjenterna buro kofferten till hennes rum, dit hon äfven begaf sig med det öfriga.
All den sömn, som under den långvariga aftonmåltiden tyngt hennes ögon, var med ens försvunnen, ehuru det redan var öfver midnatt. Ännu en gång tog hon fram de vackra presenterna och besåg dem med en glädje, så naturlig för en ung medellös flicka, som på ett så delikat sätt ser sina angelägnaste behof uppfyllda, långt öfver sina djerfvaste förhoppningar, och det af en välgörande fru, som omöjligt kan hafva några oädla motiver för sitt handlingssätt. Hon tviflade ej ett ögonblick att det icke var ifrån assessorskan Sylvan som presenterna kommo.