Väl hade hennes första tanke fallit på häradshöfdingen; men huru rodnade hon ej nu öfver en sådan förmodan, och bara glad var hon ej att den var tillintetgjord. I annat fall hade hon nu varit i ett svårt bryderi, ty ingenting af allt detta hade hon då kunnat begagna, ej heller vetat hvad hon skulle göra dermed.
Ju nogare hon synade det välgjorda arbetet på dessa klädesplagg, desto. större blef hennes förvåning. Hvarje hake, hvarje söm, hvartenda fiskben var ditsydt och fästadt på hennes äldsta systers välkända maner. Hon besåg kappan; äfven der återfann hon Annas små egenheter i sättet att vaddera, sy ränder, m.m., men omöjligt kunde detta vara hennes arbete, det insåg hon väl, och dock blef henne alltsammans ännu dyrbarare genom denna lilla villa.
V.
Upptäckter.
Juldagsmorgonen erhöll Ida åter en skriftlig inbjudning från sin gynnarinna, att i hennes sällskap bevista högmessan och sedan äta middag med henne och en af hennes bekanta. Med glädje hörsammade Ida invitationen, och då det ringde tredje gången till kyrkan, stod hon i sin nya hatt och kappa, täck som den nyss utspruckna rosenknoppen, vid assessorskans dörr och ringde på klocksträngen.
Gumman kom genast ut, alldeles färdigklädd, och önskade "sin lilla vän" en god morgon och glad julhelg. Ida ville uttrycka sin tacksamhet, men frun undvek hvarje direkt svar, under försäkran, att det vore hög tid att bege sig till kyrkan, och att man sedan hade tillräckligt tid att tala om julklapper och annat dylikt.
Ida hade under de sex veckor hon varit här ej bevistat någon gudstjenst. Desto njutningsrikare var henne denna stund. Allvarlig och med djup andakt åhörde hon predikantens herrliga utförande af dagens text; utan att låta förströ sig, eller ens gifva akt på de omgifvandes nyfikne blickar, som i henne sågo ett alldeles nytt föremål för sina anmärkningar.
Först vid utgåendet från bänken blef hon varse att Ferdinand haft sin plats midt emot dem. Äfven han syntes med allvar hafva lyftat sina tankar mot en högre verld, der Ordet och Ljuset är den föreningspunkt, hvarest själarna råkas i ren harmoni — ty högtidlig och klar var den blick som strålade ur hans mörka öga, när deras ögon möttes. Han ledsagade dem hem, och när han då helt ogeneradt följde dem in, samt biträdde dem vid af helsningen förmodade Ida att han vore den gäst fru Sylvan omnämdt i biljetten, och innan hon rätt hann besinna sig, voro de på tumanhand, då värdinnan, med en ursägt för sin oartighet att lemna dem, aflägsnäde sig för att bestyra om middagen.
När den goda frun efter en någorlunda lång frånvaro återkom i rummet, såg hon tydligt nog att de ej tillbragt tiden i kif och oenighet, oaktadt Idas långa ögonhår glänste af tårar, ty hon stod der omslingrad af Ferdinands arm, med hufvudet lutadt mot hans skuldra utan att någondera bemärkte hennes närvaro. Väckta genom gummans skämtsamma fråga: "Nå, hur står det till, mina unga vänner?" fattade Ferdinand hennes hand, och tryckte den med sonlig vördnad till sina läppar. Ida slog båda sina armar om hennes hals, och lutade sitt rodnande ansigte mot hennes bröst, samt bad om hennes välsignelse i den frånvarande modrens namn.
De älskande funno ingalunda besvärade af den åldriga värdinnans närvaro; lik oskyldiga barn utbytte de förtroendet om sina tankar, sina känslor och aningar, från den stund de första gången möttes.