Nyheten om häradshöfdingens kärlek för Ida, som snart spred sig omkring, — tack vare titulärrådet Rosenparfyms spionerings-system efter vackra ansigten och i synnerhet efter rika arftagerskor. Denna nyhet ignorerades af familjen, till dess Ferdinand sjelf skref och förkunnade sitt nära förestående giftermål. "Ungdom och visdom följes icke åt", hette det då.
De äro likväl icke så oförenliga som mången lådsar tro; den rena, af lidelser obesmittade ungdomen följer omedelbart den manande röst till sällhet, som naturens upphofsman nedlagt i hvarje menniskohjerta. Det återstår för andra, att vakta sig för tvenne andra, mera oskiljaktliga följeslagare, som redan innästlat sig hos denna familj, hvilken vi nu för alltid öfverlemna åt sitt öde, de heta; högfärd och fattigdom.
Nu återstår det endast författarinnan af denna lilla skildring ur vårt hvardagslif, att bjuda sina värda läsare "farväl", och bedja dem om ursäkt för sin djerfhet i försöket, att på en stund sysselsätta den novelläsande delen af allmänheten med så triviala ämnen. För de beskyllningar som träffat andra lika dristiga men mera skickliga, kan hon ej göra anspråk på att blifva frikänd, då äfven här finnes "prat" och "brist på fosterländsk syftning": detta erkännes, i synnerhet hvad det sistnämnda angår, åtminstone i den mening en viss recensent synes taga ordet. Den lilla tendens författarinnan har trott sig nedlägga i sitt opus, försvinner väl lik vattendroppen i verldshafvet.