— Med mycket nöje — bara jag icke af ovana bär mig oskickligt åt, svarade hon leende och lyfte varsamt bort den sirligt brutna damast-servietten som betäckte fatet och — ett till henne adresseradt konvolut.
— Bara en småsak, försäkrade assessorskan, — som frun sedan kan undersöka; låtom oss äta vår torta först.
Sagt och gjort; men när fru Hedrén sednare bröt förseglingen, inneslöt kuvertet ett af magistraten i ——— stadfästadt document, hvaruti enkefru Helena Sylvan öfverlemnade ett kapital af 8000 rub. banco assignat. till fri disposition åt enkan efter oflidne handlanden i ——— Jacob Hedrén, såsom ett tacksamhetsbevis för den faderliga omsorg han bevisat nämnde fru Sylvans ende son Ulrik. 480 rub. medföljde som intresse för de år hon varit enka; kapitalet var på säkra händer.
Ny förvåning, nya förklaringar. Anna kände väl genom Idas href fruns namn, men den goda flickan hade i afton så mycket annat att tänka på, så att hon icke ens nu, då hon äfven hörde att man kallade den vänliga fremmande frun för assessorska, kom att nogare tänka på namnet, som var detsamma som — Ulriks. Den goda frun hade ju tagit Ida under sitt beskydd, och det var redan mer än tillräckligt att rekommendera henne i deras tacksamma hjertan; huru mycket mera icke nu… Men icke ens dermed var det slut, ty assessorskan utbad sig äfven att få bidraga med hvarjehanda till Idas utstyrsel.
Ingen blef mera surprenerad än Ferdinand, ty gumman Sylvan hade uträttat allt i en sådan hemlighet, varit så tystlåten och försigtig, att han ej hade den ringaste aning om att detta var den förr omtalta slägten. Således hade ej en skymt af beräknande egennytta å hans sida del i den af honom ingångna förbindelsen, om hvilken alla hade allt skäl att förmoda, att den blir så lycklig, som det är möjligt i detta jordalif. Båda äga de genom sin uppfostran ett högt begrepp om de ömsesidiga pligter de åtagit sig, och det mål de samfält ämna eftersträfva är: deras egen och andras förädling.
* * * * *
Ferdinand Wermell har för det närvarande en fördelaktig syssla i ——å, dit äfven fru Hedrén med sina döttrar flyttat. Sophie behöfver nu icke mera vara hos fremmande, men ger dock hemma lektioner i språk och musik, samt studerar sjelf flitigt finska språkets grunder, för att kanske snart nog kunna blifva lärarinna i en påtänkt fruntimmersskola. Vår trefliga Anna vårdar sin mor och arbetar endast för sina systrar. Ida, ehuru nu en ung fru med billiga anspråk på att, liksom många andra, lysa ock vara med i den så kallade stora verlden, är ännu allt samma okonstlade varelse som förut, och finner den största trefnaden i sitt hem, omgifven af de sina.
I ——å finnas väl vissa grannlåtsfruar, som rynka smått på näsan deråt, och förmena att sådant ger sig nog med tiden, och att smekmånaden ännu varar; men i detta, som i många andra fall, hysa vi en egen tanke.
Oaktadt sina sextio är, lemnade fru Sylvan sin födelsestad, för att tillbringa sina öfriga dagar i närheten af "sina barn", som hon kallade Ferdinand, Ida och hennes systrar; hennes ankomst var en glädjefäst. Ärad och älskad af alla, finner hon sin egen glädje i den hon skapat. Huru mången förslösar ej vida större summor på onyttigt pryl, på tillställningar, för hvilka ingen menniska tackar dem, än den, hvarigenom hon beredde en sorgfri lefnad åt den blyga fattigdomen.
När hon lemnade ———, lefde öfverstlöjtnant Wermells på samma fot som förut, ehuru krediten var i aftagande.