— Ack! ja så, då är väl detta fruntimmer er eller hennes fru mor, anmärkte Anna litet brydd, och visade på assessorskan Sylvan, men blef i samma ögonblick varse Ida, innesluten i modrens armar. Hon hörde ej Ferdinands svar, utan skyndade, glömmande allt annat, att välkomna den älskade systern.
Sophi hade under tiden påtändt ännu ett ljus, och Ida delade sina ömhetsbetygelser emellan dem alla tre.
Anna ville nu afpelsa systren, men huru stor var icke hennes förvåning, då hon såg Ida bära samma kappa hon nyligen sytt; detta väckte hos henne en aning, åt hvilken hon likväl ej tordes öfverlemna sig. Hon såg sig omkring, och frågade slutligen:
— Men hvar har ni då er fästmö, herr notarie?
Innerligt rörd af denna familjetafla, så rik på kärlek, så fri från flärd, lade Ferdinand den af glädje gråtande Ida i deras armar, ock sade:
— Här, om ni viljen upptaga mig som en son, en broder! — Det uppträde, som nu följde, vågar jag ej ens försöka skildra. Sorgens uttryck kan hvarje artist gifva sina bilder, men den rena, sanna glädjens fordrar konstnärskap…
Ofverraskningens första glädjeyrsla hade saktat sig och lemnat rum för lugnare förklaringar. Assessorskan blef icke den minst välkomna. Derpå följde små rådplägningar om de kära gästernas herbärgerande. Fru Hedrén gick sjelf in till sitt värdsfolk, som gerna lemnade sitt bästa rum till häradshöfdingens disposition; familjens eget inre rum iordningställdes för assessorskans räkning, och hennes medförde saker infördes.
Anna kastade en liten bekymrad blick på sina fyra tortor, och ärnade i allsköns tysthet smyga sig ut med sin kappa på armen, för att köpa hem flere, men assessorskan, som genast märkte hennes afsigt, höll henne tillbaka. "Nej, min söta mamsell, gör sig alldeles intet besvär för vår qvälsvard. När man kommer så här manstarka, så är det en ren skyldighet att hämta något med sig. Vi skola således sätta fram hvad sum finnes i dessa knyten."
Ett större bord dukades; assessorskans förråd af bröd, skinka, stek och bakelse framsattes. Detta, tillika med familjens egen tillärnade måltid, omringades snart af det lilla sällskapet, och med större tacksamhet mot Gifvaren till all god gåfva, och i gladare sinnesstämning har väl sällan någon anrättning blifvit förtärd på en "nyårsafton."
— Bakelsen kan gömmas tills i morgon, sade assessorskan. — Söta mamsell Anna, satt fram det der fatet som står der borta, det innehåller en liten tortkaka, som förlorar smaken, om den blir mera torr. — Nej, nej, min lilla vän, det hör till gammal sed att värdinnan i huset skär sönder nyårstortan. Fru Hedrén är väl således aå god och åtager sig besväret, eller huru?