Efter denna digression inträda vi obemärkta i fru Hedréns anspråkslösa boning.
Det var redan temmeligen långt lidet på aftonen, och ingen Ida hördes af; mor och systrar hade dock varit så öfvertygade att hon skulle komma hem på gamla året, att de ännu den sista aftonen, mot all sannolikhet, hyste detta hopp.
Det yttre, större rummet, der man vanligen vistades och arbetade, var städadt och på bästa sätt upputsadt; alla voro nästan högtidsklädda, och intet arbete var framme. Aftonbrasan var redan nedbrunnen, och spjellet igenslaget; en form med risgrynsgröt, öfverströdd med socker och kanel, var insatt för att gräddas. Husmodren, efter att först hafva lyssnat om ingen släda hördes komma, satte sig i sin gamla länstol, slog upp en nyårspsalm, och begynte sjunga.
Sophie, som suttit vid klaveret, instämde äfven med sin klara och fylliga röst i modrens sång, och lät musiken följa med melodien till nummern 157 i den gamla Svenska psalmboken.
Anna, hvars öron länge varit tillslutne för musik och tonkonst, sysslade ännu med hvarjehanda; hon dukade det lilla aftonbordet för fyra personer, undrade inom sig om icke Ida i afton deltoge i deras älsklingsrätt: rullsylta, hvaraf hon nu ordnade några skifvor på ett litet fat. Likasom stjelandes lade hon fram fyra tortor på en kristall tallrik; tortorna hade hon köpt för att dermed göra mor och systrar — en surpris; tallriken var ett minne af den sista julen i hennes barndomshem. Hennes goda far lefde då ännu, och hon sjelf lefde obekant med lifvets omsorger, i fulla njutningen af sina 22 år, således frisk till själ och kropp: hon hade sin hörsel, och tallriken var en gåfva af — Ulrik Sylvan. Elt år, och allt detta var jordat. — Kristallstallriken, Annas enskilta egendom, som var ett minnestecken från denna tid, hade ej förr varit i bruk, nu skulle den invigas. Väl måste Anna aftorka en tår, men hon var icke den som idislade sorgen. "Jap lefde då för tanklös, endast för min egen glädje", tänkte hon, "nu gör jag det för andras, och det är menniskans bestämmelse här på jorden, ehuru lotten faller olika; en högre hand styr hjulet"…
Nu nalkades hon modren, för att göra en anmärkning öfver Idas dröjsmål, hon såg då att modren sjöng, och satte sig nära intill henne, som, i allmänhet bevisande olyckan den mest granlaga uppmärksamhet, anvisade Anna stället i versen, och en egen höjning och sänkning af ett finger tillät Anna instämma i den sköna choralen.
Den innerligaste andakt, en sådan som går från hjerta till hjerta, uttalade sig i röst och blick under såugen.
De hunno ännu ej börja slutverseu, då deras lilla hund, som under hela tiden suttit på bordet invid fönstret, "liksom på utkik", anmärkte Sophi sednare, rusade till dörren och ville ut. "Ack, nu kommer säkert Ida!" ropade Anna lifligt, och fattade hastigt det enda påtända ljuset som fanns i rummet, samt skyndade ut dermed i förstugan. En släda stod verkeligen framför trappan; men ett vinddrag släckte ut ljuset, och det var för mörkt att urskilja någon. Anna öppnade likväl dörren för den person som kom henne till mötes, men hon märkte nu att det var flere. Hon skyndade sig förbi dem, för att tända ljuset, och trefvade fram till kakelugnen efter tändstickor, under det att Sophi lockade till sig den skällande hunden.
Den första person som mötte Annas blick, när hon efter flere fåfänga bemödande fått eld på ljuset, var Ferdinand.
— Förlåt, bästa mamsell Hedrén, att jag oroar er genom vår ankomst så sent på högtidsafton, sade han, — men jag lofvade ju att presentera min fästmö för herrskapet, och kommer derföre nu för att uppfylla detta löfte.