Alla, i synnerhet tanten, ansågo hennes tårar och upprörda känslor för ett erkännande af den för henne ovana "vällefnad" och godhet hon åtnjutit i deras hus, och da uttryck af tacksamhet, de må vara förtjenta eller icke, alltid smickrar den fåfänga, blefvo de äfven här upptagne med välbehag. Ovanligt vänligt sade tanten, i det att hon klappade Idas kind: "Gråt icke, kära Ida, vi återse ju hvarandra innan kort!"

Ida hvarken tordes eller ville motsäga denna falska förmodan; men det smärtade henne djupt, att hon ej var uppriktig mot sina slägtingar, som så litet anade hennes förhållande till Ferdinand, att de som en nyhet omtalade hans bortresa dagen förut. "Och honom är det ganska osäkert em han någonsin återkommer till ———", tillade öfverstlöjtnanten sjelf, med en ton som nära nog antydde en felslagen förhoppning.

Ungdomen qvarhåller sällan länge några obehagliga intryck. Ida var åter glad och munter när hon satt i kurslådan med sin åldrige väninna. Vid första gästgifvargården emottogos de af Ferdinand, som der afvaktat deras ankomst, för att sedan blifva deras följeslagare. Alla mindre behagliga minnen från det hus hon lemnat, försvunno helt och hållet för det glada närvarande: det vackra vädret, det goda slädföret och i synnerhet den älskades närvaro, som nu intagit kuskens plats. Och när hon tänkte sig sin mors och systrars utomordentliga öfverraskning, när hon komme hem med sin af dem redan, ehuru under annat namn bekante och så mycket värderade fästman, o, då hoppade hennes hjerta af onämnbar fröjd och förtjusning.

Vi lemna dem, och hasta förut, för att kunna ge en teckning af Idas hem på nyårsaftonen.

VI.

Nyårsafton.

För handtverkaren i allmänhet, men i synnerhet för de qvinnor, som genom handarbeten för den högre klassen skola förtjena lifvets oumbärligaste bebofver, är slutet och början af året en större högtid än sjelfva julen. Detta han låta paradoxt, men innehåller dock sanning, så vida man talar om dessa högtider i deras verldsliga och ej i deras djupa, andeliga mening.

Långt in på julqvällen, till och med ofta under helgdagarne, nödgas den arbetande, så framt den ej vill förlora sina kunders förtroende, vara i full verksamhet för den delen af menniskor, som fordra allt af andra och sjelfva göra ingenting, som, omgifne af lifvets komfort och öfverflöd, ej ens äga ett riktigt begrepp om de förres försakelser. Huru många gånger försumma icke dessa, ofta oförtjente lyckans gunstlingar, att betala den välförtjente lönen för deras arbete. I hurudan sinnesstämning skola då dessa, uttröttade genom nattvak och ansträngningar, kanhända i umbärande af allt, som fordras att stycka de utmattade krafterne, mottaga sin julhelg? och följderna?…

Vi hålla oss nu vid de fruntimmer, hvilkas ställning och uppfostran, eller ödets förändringar bragt till den otacksammaste verksamhet i lifvet att arbeta för sitt lifs uppehälle. Aldrig i stånd att förvärfva sig en nödpenning för sin ålderdom, beror det på deras olika kroppsbildning om de i förtid härjas af dödens hand genom tärande bröstsjukdomar, eller se en kraftlös ålderdom till mötes, glömda af alla, likasom — en omaka handske.

Efter vakande, kanske umbärande af tjenlig föda, tråk och brak under de första dagarne af helgen, hafva de dock njutit någon hvila och hunnit sansa sig under de sednare, samt småningom kasserat in sina små eller större fordringar, betalt sina skulder, gjort sina uppköp, allt efter som tillgångerna medgifvit, kanske någongång uppmuntrat sig i umgänge med sina bekanta, och nu inträder nyårsafton. Det gamla året är slut, med sina bekymmer, sin knappt tillmätta glädje, sina farhågor och förhoppningar; man ingår i ett nytt tidskifte; den utmattade kroppen har samlat krafter till ny verksamhet, och dess innevånare, själen, upplifvas på nytt, genom hoppet om en mera lönande förtjenst, eller en förändring — liha godt hvilken… Vore då icke nyåret den vigtigaste dagen, den största högtid för dessa arma varelser?…