— Då tager jag min artighet tillbaka, försäkrade Rosenparfym. — Jag tog för kungsord hvad man sade mig går, och när jag nu fann henne här, så…
— Borde ni af hennes urmodiga toilett och fasoner genast insett, att hon ej tillhörde vår societé, afbröt honom Aurora.
— Hvem kan hafva frökens fina observationsförmåga? Utom dess är ju min närsyntbet allmänt bekant, ursäktade sig Rosenparfym.
* * * * *
Menniskor, som endast lefva med afseede på sitt kära Jag, hyser aldrig deltagande för andras väl eller ve; väl kunna allmänna eller enskiltas olyckor gifva dem anledning till utrop ock känslosamma haranger, men då måste någon remarkabel person ge första tonen; men intrycket — om ett sådant kan fästa sig hos ytliga varelser — försvinner med dagen. Den bäste författares; arbete har samma öde. Intrigen i en novell kan väl gifva ett flygtigt ämne för konversationen; men den inre meningen, moralen, är för dem ett terra inkognita. De likna resande, som genom de väl uppdragna vagnsfönstren i förbifarten beskådar det landskap de sedan säga sig hafva studerat; stöter olyckligtvis vagnen mot en sten, eller läsaren mot något som alltför pätagligt träffar deras egna vanor eller fordomar, då är äfven förkastelsedomen färdig, både öfver landet och författaren.
"Hvad är afsigten med dessa reflektioner som icke höra till saken?" Om förlåtelse, mitt herrskap! Det skulle bevisa, att Idas vistande och snara bortresa, samt de utsigter en fremmandes välgörenhet visade för hennes framtida lycka, var så likgiltigt för hennes slägtingar, att alltsammans förekommit dem som en dröm, så framt ej afunden öfver det uppseende hennes, af den så förbisedda person, väckt hos flere af deras bekanta, frambragt något som liknade harm öfver att hon ännu skulle återkomma tillbaka till dem.
Nu var allt i ordning för resan. Fru Sylvan hade med flit fördröjt densamma, för att på sjelfva nyårsqvällen kunna öfverraska Idas mor och syskon.
Under tiden var flickan innerligen glad och lycklig att få byta ut det mörka, ensliga "arbetsrummet" mot assessorskans trefliga boning och välmenande, hjertliga umgänge, der hon utom dess ofta såg Ferdinand, så ofta han utan att väcka uppmärksamhet kunde besöka dem.
En timme före afresan gick Ida att taga afsked af Wermells, och fann efter önskan familjen vid frukosten.
Ehuru redan sjelfva rummet hos denne väckte plågsamma hågkomster — hon hade ju der dagligen erfarit dessa små gnagande lidanden utan namn, som stoltbet, tanklöshet och ringa deltagande för mindre vällottade likar tillskynda den känslige — rördes hon likväl till tårar, när hon vid afskedet tryckte tantens hand till sina läppar. Hon var ju ändå en syster till hennes älskade, begråtna fader; det var ju i hennes hus som hon, den fattiga, af dem öfversedda flickan, lärt sig älska och blifvit älskad, innan hon ens anat sitt eget hjertas känslor, och således undgått de qval som alltid åtfölja en och blott anad, men hopplös och obesvarad kärlek.