Det var tredjedag jul, pendylen i salongen visade half tolf, visitlådan var intagen, ty herrskapet tog emot; men ännu voro damerna ensamme. Då inträdde en betjent och anmälte assessorskan Sylvan. En hastig blick växlades mellan fru Wermell och dess äldsta dotter, och den förra intog temmeligen skyndsamt en beqväm, halfliggande ställning i divanens nedersta hörn, hvarifrån hon sedan endast reste sig och med den henne egna matta, sötsura minen visade den ankomna plats på den bredvidstående stolen, medan favoriten, spitshunden, efter att på sitt sätt hafva mottagit den fremmande, lade sig bredvid sin herrskarinna.
Vår assessorska, som var sjelfva gästvänligheten, och ovand vid den nuvarande tidens inbillade och sjelfskapade goda ton, hade funnit sig litet förolämpad af fröknarnes nonchalanta helsning — om det kunde få namn af en sådan — men fruns mottagssätt ansåg hon vara en följd af någon opasslighet, och på det henne egna hjertliga sätt bad hon öfverstlöjtnanskan icke genera sig, och beklagade att denne icke befann sig väl o.s.v.
En naturlig öppenhet är tillgjordhetens stötesten. Fru Wermells tanke hade varit att imponera, att iakttaga sin värdighet, samt inge den andra en hög tanke om olikheten af deras ståndpunkt i sällskapslifvet; i stället såg hon sig nu endast beklagad. Några framkastade ord om gårdagens supé hos baron Z. samt ett spelparti med generalskan —zoff och titul. A. och B., som varat långt efter midnatten, skulle, som hon trodde, bättre svara mot ändamålet; men frambragte endast den anmärkningen att: "sådant der kommer efter", och nu gick assessorskan till ändamålet för detta besök.
Hon sade sig länge hafva ärnat företaga en resa till E——, der en af hennes barndomsvänner lefde, men aldrig kommit sig till det. Händelsevis hade hon nu blifvit bekant med mamsell Hedrén, och högeligen intagen af hennes älskvärda och okonstlade väsende, ägnade hon göra henne sällskap på hemresan, samt utbedja sig fru Hedréns samtycke, att få upptaga Ida som sin dotter. Sjelf barnlös, ville hon aldrig låta den unga flickan sakna den ömmaste moderskärlek. Som ännu ett par dagar åtgingo till anordningarne för den lilla resan, voro hennes önskan den, att Ida genast skulle få flytta upp till henne, för att vara henne behjelplig.
Fru Wermell yttrade temmeligen kallt sitt bifall och sin glädje öfver en sådan lycka for Ida.
— Flickans mor måtte väl aldrig vara absurd nog att förkasta ett sådant tillbud, tillade hennes nåd, — sådant sker minsann icke alla dagar, ty den som sjelf har döttrar, hvilkas uppfostran kostar ofantligt, och som måste lefva enligt sitt stånd och med den högre socictén, kan ej helasta sig med andras. Men är assessorskan säker att flickan sjelf icke sätter sig på tvären? ty osa emellan sagt, har Ida inga små pretensioner…
En herres ankomst afbröt all förklariug om Idas pretensioner. Till och med den omisstänksammaste person skulle varseblifvit olikheten i mottagningssättet, så mycket mer vår assessorska, som det ej felades urskiljning. Litet förnärmad deraf, steg hon upp och gick; tre steg följdes hon af värdinnan. Döttrarna syntes knappt bemärka hennes bortgång; men då den fremmande gjorde en, för nutidens modelejon ovanligt artig bugning för den gamle frun, utbrast Natinka:
— Är titulärrådet Rosenparfym bekant med fru Sylvan?
— Icke personligen, min nådiga. Jag såg henne för första gången i går på spektaklet; jag, som många andra, blef frapperad af hennes vackra dotter, och på förfrågan erfor jag att den goda frun är förmögen.
— Uti allt det der ligger ett misstag, försäkrade fru Wermell ifrigt. — Hon bor här i tredje våningen, lefver ganska indraget, har ej något hättre umgänge, aldraminst med oss, ty jag försäkrar att det var första gången vi sågo denna person. Hon hade något att be mig om, ock nämnde i förbigående att hon var barnlös.