HIJTEIN-KIRKKO, vid gamla Kunga-Sätet Saaris i Wirmo Socken, vid berget Isomäen wuori, Hijtein Kirkko, i.e. Templum Deorum sylvestrium; där finnas stenar satte i den ordning, som Tempel brukade grundläggas och upmuras.
HIJTOLAINEN eller Hittolainen, et elakt bergstroll af Hijsis familie, hvars sträfva hår förvandlades til ormar; hvarföre ormen titleras: Hijtolaisen hiuskarwa, Pannahaisen partakarwa.
HIPPA, (Ylimmäinen Metän Kuningas) Faunus el. Pan, den förnämste
Skogs-Gud, kanske den samme, som titleras Kuippana; skulle drifva
Skogsdjur i giller och fällor, hvarom han anropas således:
Kuippana metän kuningas,
metzä Hippa halliparta,
Kulettele kultiasi
Mieluussa mehtolassa,
Käyttele hopeitas,
Puhalla punainen lanka
Poikki pohjolan joesta,
Sini lanka siuwwauta,
Tulla suurta tulla pientä,
Wiljaa monen muosta,
Kynttä kaiken karwallista,
Lapin laajalta mäeltä
Niin säs tu-u tuonnempata
Laajasta lapin perästä &c.
Kuippana du Skogens Kung,
Du Skogens lustige Gubbe med skiftande skägg,
Led dina guldvärda djur
I den nöjsamma skogen,
För an dina silfverdyra Kreatur, (i synnerhet Räfvar),
Blås ut rakt dit röda garn
Tvärs öfver ifrån Nordens elf.
Svinga den blåa tråden (tvinna),
At både stora och små djur må komma,
Villebråd af många slag,
Klordjur af alla färgor,
Ifrån Laplands vidsträkta högder;
Hämta dem längre ifrån,
Ifrån det vidlyftiga Lapplands yttersta vrå. —
Hiippa, en lek om våren. Se Helaa.
HILLERWO, en Utter-Gudinna, Saukon oma Emuu. Bodde vid forssar, bäckar och källor; Skulle gifva uttrar; kallades ock wejen ehtosa Emäntä; en rik och gunstig vatu-fru; dess man var Juoletar.
St. HINRIK, En Lärare ifrån England; kom til Sverige med sin Landsman Cardinalen Nicolaus Albanensis 1153, och blef af honom förordnad til Biskop i Upsala. Han fölgde med Erik den Helige til Finland, där han omvände och döpte många hedningar, och styrkte dem, som af Eriks vapen redan voro tvungne til dop och Christendom.
Men när Hendrik på Svenskt sätt ville gästa på et gods, som tilhörde Lalli, en förnäm Finne, och i ägarens frånvaro uttog det han behöfde, blef han af den förtörnade Lalli öfverfallen och ihjälslagen på isen i Kjulo träsk, först på året 1158. Lalli afhögg St. Hinriks tumm, hvarpå var en gullring, som flög på isen, men glittrade fram om våren, då den gjorde mirakel och en blind, som först blef den varse, feck sin syn igen. Samma tumm, är nu et insigne i Åbo Dom-Capitlets Sigill.
Detta dråp gjorde Henrik til en Martyr och uphögde honom til et Helgon. Påfven Adrian IV utgaf en Bulla, at St. Henrik skulle blifva Canonicerad, och d. 19 Januarii, kallad Hindriksmessa, skulle hans åminnelse heligt firas, och St. Henrik antagas til Sveriges och Finlands Patron. Hans graf i Nousis kyrka, tre mil ifrån Åbo, blef mycket besökt, Hans åkallan troddes bota sjukdomar och hela kropps bräkligheter. Dom-Kyrkan i Åbo blef invigd på Unikangar til hans ära, och hennes underlagde Bönder kallades St. Henriks Landtboar. St. Henriks bild i Lebens grösse fins af träd, med Biskops mitra, i Pedersöre kyrkas väkenhus.