allerödmjukaste tjenare Christfrid Ganander.
Frantzila i Siikajoki Socken ochUhleåborgs Län d. 28 Apr. 1785.
Företal.
Finska Mythologien är, så vål som alla andra folkslags, inveklad i många mörka sagor och berättelser om Landets fordna Gudar och Gudinnor, med tillämpningar eller allusioner til naturliga händelser och borgerliga förrättningar, som behöfva sin utläggning och förklaring, hvilken bäst vinnes af Finska, så kallade, gamla troll-Runor; då de jämföras med hvarandra, och til hjelp tages andra Nationers Mythologie.[1]
Våra Finska Runor likna mycket i det Mythologiska eller Fabelagtiga
Ovidii Metamorphoses; som ses i synnerhet under namnen Luonnottaret,
Louheatar, Joukawainen o.s.v.
Våre Finnar voro dock ej ensamma de, som nyttjat detta sätt, at föreställa höga sanningar, om Gud, verlden, dess skapelse, naturens ändringar och verkningar, tingens uphof, själens odödlighet, et tilstånd efter döden i et glädje- eller plågo-rum m.m. under förtäkta ord och i liknelsetal, som, för deras sinlighet, bättre kunde fattas och, i brist af skrifkonst, i väl sammanhängande Runor, i minnet bibehållas, alt ifrån hedentimma til närvarande tid; utan nästan alla Slägter på jorden hafva älskat dessa sinnebilder och mythiska sagor. — Alla hedningar hade en otalig mängd af Gudomligheter.
Nästan alla ting i naturen, dalar, berg, trän, vatn, luft hade sin egen vålne, eller, om man skall så säga, Gud.
De Ægyptier, den äldste och lärdaste nation, tilbädo Osiris,
Isis, och en outsägelig hop af apor och andra djur.
Phænicierne, de störste handlande i gamla verlden, ärade Baal, Baalsemen.
Chaldaerne, Bel, Mylitta.