TULI POIKA POHJOLAINEN, En kall buse ifrån Norden, som skall släcka elden och förtaga dess sveda, anropas på detta sättet:
Tuli poika Pohjolainen!
Tule tummenna tuloja
Waltiaista warwentelek;
Nouses maasta mamman-Eukko,
Kana rautanen kawaak,
Syömään tulen kipuja,
Tulen lientä lakkimahan,
Hyinen tyttö, jäinen poika,
Tuli hyiseen sotaan,
Kiwiseen kellariin,
Täynnä hyytä,
Täynnä jäätä — —
Du eldens Son, Norrbagge!
Kom lät elden tafsna,
Minska eldens hetta (låga),
Stig upp ifrån jorden du gamla mormor,
Stig hastigt up du järn-höna,
At upäta eldens svedor,
At läpja lågans velling.
Den rimmige flickan, isige gossen,
Kom i den rimfulle kåtan,
I den sten-kellaren,
Full med rim, full med is — —
Se det följande Turja.
TULKKILA. Et bonde-hemman i Kemi, där den Påfviske tolcken bodde. Guds-tjensten skedde här i landet i fordna tider på Latin af de Påfviske Präster, som icke förstodo landets språk; därföre de nödgades bruka med sig å Predikstolarne tålckar, som hafva uttolkat, hvad predikanten på latin först predikade, på Finska för menigheten; häraf kallas ännu i dag et bonde-hemman i Kiemi, Tulckila, hvarå den Påfviske Translatoren eller tålcken bodt hafver — Probsten Erik Frosterus i sina observ. ostrob. 1705 i Mscr. skrifver härom således:
"Til et prof af denna Påfviske Tålcken, berättade för mig fordom Probsten och Kyrkoherden i Kemi Sal. Hr. Johan Tuderus, som förvisso haft denna tradition utaf sina förfäder; nämligen, när den Påfviske Predikanten å en Juhldag hafver läsit Esaiæ II Cap. v. 1. och i anledning deraf betygat, at Christus skulle födas af Jesse root, har Translator på Finska tålckat, och sig intet bättre förstått, än meningen skulle vara af gjässen eller en gåås, hvaröfver menigheten begynt lee, har den Påfviske Predikanten varnat honom til at rätta sig; men han sagt på Finska: 'Jos ei hän ole hanhen jalast, nijn olkohon warpahast, h.e. är han ej född af foten, så må han vara född af gås-tån'." Samma fins i Biskopens Pauli Justens relation utförligare.
TUONI. Se efter Tursas.
TURILAS, En stark Jette, som gungade klippor, hällar och berg, lika som bollar: Musta mies wäki Turilas, Sepä Kijkutti kiweä, waaputti wahan neneä. Honom liknade Stark Otter i Svenska sagor, hvars namn ännu lefver i fruktan efter hans död, och aldrig lärer dö. Swerkker plägade slå handen i berget så hårdt, at hvar led syntes i fasta stenen. Elgthor vadade i hårda bergs-klippan. Sådane Jettar kalla Finnarne Wäki-Turilas.
TURJAN-MAA — Æthiopien, de Blåmänners, de brända Æthiopiers hemvist. Hiskeligen långt aflägsne varma länder, hvarom Finnarne selfve säga: se on kaukana. Ho! Herra Jumala sitä matkaa! Det är: Bevars! dit är en grufvelig lång väg! item, et föraktligt namn på aflägsna orter; fast ock under et sådant namn utmärkes orter, där svartkonster brukades.
TURJAN-MERI, Nord-Sjön, Ishafvet.