Nästa dag kom en pojke cyklande förbi på landsvägen och lämnade ett brev. Det var från Nilenius. Med en svordom bröt han det och läste:
“Käre vän. Du har visst etablerat dig som en eremit och skall utvidga din själ i ensamheten, som den där galningen Arvidsson säjer, men det är inte nyttigt. Jag har träffat din hedersman till far och mor och språkat. Fick reda på att du blivit bekant med en millionär som är studerad så nu hjälper han väl dig till nån finare plats. Du skulle ha nån skrivplats för du har sån bra stil. Emellertid kommer jag upp att besöka dig, det kan vara idylliskt med en sån där koja mitt i ensamheten, jag ber att få bo hos dig några dagar och vila mig från allt detta bråket. Jag skall ta mat med åt oss bägge, och vi kan slå upp språklådan i ensamheten. Även om jag kan skaffa en liter brännvin, och det tror jag. Så spelar du på fiol. En sak: har du några trevliga böcker däroppe. Det är så att jag vill tala med dig om en förfärlig sak, du kan inte tro vad jag hatar finnbyn.
Svärfar min har nämligen kommit på den djävulska planen att sätta mig under förmyndare och nu skall du hjälpa mig med en inlaga till tinget. Jag ska stämma honom för falsk bouppteckning och kanske mened så att han kommer på Långholmen. Jag kommer upp i morgon dag, så du bör vara hemma. Din tillgivne vän Alexander Nilenius.“
När David läst detta brev räknade han över sina tillgångar och beslöt att redan i dag ge sig i väg till Stockholm. Tåget gick klockan fem, det var två mil till stationen och hon var bara tio nu. Han var nästan glad över att brevet kommit, så att han inför sig själv fått en förevändning för att genast resa bort. Han ville ej mera se den tjocke och ängslige Nilenius med sin jämmer, sitt hån, sin rättfärdighet och sina lindade vador och åderbråck. Han skulle fly. Till Hartman, han hade hans adress. Hastigt ännu med kinderna litet bleka efter febern packade han ihop några böcker i ryggsäcken.
— Jag skulle önska att jag vore hemma så att jag kunde få en tvål och en handduk, tänkte han. Men strunt i det — jag måste bort, fort, fort. Han låste dörren med ett hänglås och gömde nyckeln djupt nere i rötterna av den nästan torra brodden som växte under fönstret. — Få se hur det är när jag letar på den igen, mumlade han. Hans ben kändes svaga ännu — och ändå måste han taga en litet längre omväg runt byn, av fruktan att annars möta Nilenius.
När han varsnade stationens signallykta genom lövskogen, var han så uttröttad att han knappt förmådde släpa sig fram. Jag har inga pengar mer än till resan, tänkte han, men Hartman skall kunna låna mig. Jag måste säga till honom detta — han kan ej veta hur jag har det. En långdragen vissling hördes — han måste skynda att lösa biljett. Han stannade plötsligt och höll på att ramla omkull: Nilenius’ häst stod där. Skulle Nilenius med på tåget? Han nästan sprang in i väntsalen — om Nilenius skulle med tåget då skulle David stannat till nästa. Men det var bara en av pojkarna, lyckligtvis. Han hämtade ut något från ilgodset. Aha — brännvinet som Nilenius skrivit om. David nästan skrek när han begärde biljetten och tåget kom in just nu. Fan anamma så hungrig han var i alla fall!
II. Din broders hustru
4. Hos de sorglösa
När han från Centralen steg ut i gatubullret, kände han sig friare och lugnare än han gjort på länge, men han var också hungrig och kassan var i det närmaste slut. Det var för sent att uppsöka Hartman, klockan var nära elva på kvällen. Det var även för sent att uppsöka någon tidning med det lilla manuskript han tagit med — ett utdrag ur den självbiografiska roman han försökt skriva — och han beslöt sig för att gå till det lilla hotell Saxonia på Fanjunkargatan, där han förr bott som avmönstrad matros och där han nog fick stanna utan förskottsbetalning. Med stort hopp knogade han uppför de fyra trapporna, detta allt påminde honom om gamla äventyrsfyllda tider och förde hans tankar bort från det ätande grubblet. Hissen var avstängd, hotellet var illa beryktat, och värden ville inte att de många flickorna, som hela natten sprang i trapporna med fulla karlar, skulle få använda den.
Han stannade överraskad framför dörren till den gamla vindsvåningen. Skylten var bortriven, hotellet hade upphört. Det var också tre år sedan han var där, hur kunde han tänka, att ett dylikt näste fick vara i fred så länge. Polisen — razzia — förstås, han skrattade för sig själv. Men han hörde röster, kanske hotellet fanns kvar, fast man av vissa skäl tagit bort skylten. Han knackade hårt fem slag på dörren — han erinrade sig att han förr knackat så många slag. Någon ropade “stig in“ och han klev direkt in i en målarateljé, ett långt och smalt rum med både tak- och sidobelysning, väggarna ursprungligen vitmenade och därefter fullklottrade med figurer, namn och verser. En soffa med grönt trasigt överdrag fanns därinne, ett bord fullastat med burkar, spegelbitar, manschetter, en lampa utan skärm, en kam, en fotogenbutelj, ett schackbräde med pjäser och många andra ting. I en väldig engelsk järnsäng längst borta i andra ändan av rummet satt en trettio års man med mörkt hår, spetsigt hakskägg, stora, frågande ögon och utstående kindben. Han spottade oupphörligt brunt spott på en tidning som låg utbredd framför honom på golvet. När han fått syn på den nykomne lade han en ren tidning över den han spottat på och riktade en ny salva med stor kraft mot den översta, och stirrade sedan frågande på David, dock utan att resa sig. — Var så god och sitt, sade han på bruten svenska. Varpå han spottade igen.