Den omänskliga gråten från de små barnen ljöd ännu i hans öron när han sakta gick uppför de fyra trapporna till Terjes vindsrum.
Terje låg och läste en detektivroman, spottande som vanligt. David berättade historien.
— Kunde du inte slå honom? Stryk hjälper mot mycket, undrade Terje lugnt. Han lät sig aldrig bringas ur fattningen. Det där är bara en av skorvarna i livets ansikte. Men har du inga pengar så att vi kan gå ut och äta? Kommer aldrig det där fruntimret hit mer med några blommor? Mager är du som en skrika.
— Jag är uttröttad på allting, allting äcklar mig.
— Då har du bara fått för litet brännvin. Men du kan vila dig här om du vill, så går jag ut och äter.
Han lät Husfadern gå ensam ut och äta för återstoden av Lisas pengar och satt själv och ruvade i ett hörn. Då och då gick han upp och gjorde ett slag över golvet med snabba steg och satte sig igen. Skulle han resa hem ifrån allt detta, upp till skogarna? Och vad angick honom nu denna historia med snörena och de små barnen? Ahå, du lever ännu, gamle Gud fader, sade han högt för sig själv, du har inte glömt din ringa tjänare, du gav mig en vink uppe hos Lisa — att jag inte skulle glömma dig — det är Han igen — Han är överallt, ja, livet är skönt och förskräckligt — hur är det nu Byron sjunger — fast han vet nog vad människan är för ett djur — hur är det?
“We’ll talk of that anon. — ’T is sweet to hear,
At midnight on the blue and moonlit deep
The song and oar of Adrias gondolier,
By distance mellow’d, o’er the waters sweep;
’T is sweet to see the evening star appear,
’T is sweet to listen as the nightwinds creep
From leaf to leaf; ’t is sweet to view on high,
The rainbow, based on ocean, span the sky.
— — — — — —
’T is sweet to be awaken’d by the lark,
Or, lull’d by falling waters; sweet the hum
Of bees, the voice of girls, the song of birds,
The lisp of children and their earliest words —“