Dagen därpå berättar han saken för Erik, som känt detsamma förr en gång. Och utan att veta varför sitter de timme efter timme och talar bara om kroppsaga, om ris och slag. Det kittlar deras nerver, det blir en ständig njutning att låta fantasin leka med riset och den nakna kroppsdelen. De förstår ingenting, de endast erfar.

I veckor och månader grubblar de över detta, och så tar frestelsen att erfara detta ännu en gång överhand. I hemlighet smyger de sig bort till skogen, det är mycket svårt och det gör ont, och var och en måste göra det på sig själv, de skär små mjuka ris av ungbjörkar och lägger sig nakna bakom klipporna och undrar bävande varför de gör så. Sakta, varligt börjar det, ty det gör så ont. Men snart blir vällusten större än smärtan, slagen faller tätare, armen slår tills den domnar och befrielsen kommer! Förkrossade, medvetna om en förfärlig synd, ligger de där och gråter, tills solen går ner.

Sedan känner de den stora misstanken av att vara annorlunda inrättade an andra barn. Och detta förmörkar deras liv i ett år, varunder de då och då faller offer för frestelsen igen. Då händer ännu något.

Det bor tre mil bort ett annat Guds barn med egna barn, en predikant, och en dag hälsar han på i gossarnas hem. Han har en tioårig flicka med sig, en robust varelse med irrande ögon och korpsvart hår. Även hon uppfostras för sig själv, långt borta från synden och frestelserna. Och Erik och Elsa sitter på trappan och solen skiner och där inne i det dunkla helgdagsrummet sitter de båda gudstjänarna i ett fromt samtal, trygga och förvissade om att de alltjämt håller sin älskade barn borta från alla frestelser. Då säger Elsa plötsligt med en skamsen rodnad och lysande ögon:

— Säj, har du fått ris nån gång?

Erik rycker till och rodnar han också, det far som en blixtsnabb aning om en kamrat i detta hemlighetsfulla och smärtsamt dunkla, men ändå retande och eggande elände. — Har du fått? — Och du? — Ja, då. — Och — hur kändes det? — Ä, så du frågar, du vet väl — — Har du varit naken nån gång när du fått ris, jag menar? — Ja, visst! — Har du sitt på när nån flicka fått ris? — Nej — klär dom av flickor också då? — Ja, visst!

Med dunkla ögon och skamliga kinder sitter de där och viskar till varandra, talar om hemligheter för varandra. Och de går nästa dag långt in i skogen och lär varandra — Det är egentligen varandras kroppar de söker, men det förstår de ännu inte, de vet bara att detta inte är det riktiga, att de gör synd. Och lille Eriks samvete arbetar och plågas med detta under år som kommer, tills han lär sig att ha flickor. Men innan dess hittar han en liten bok i sin fars bokhylla, med titel: Pilar mot den förfärliga och hemliga självbefläckelselasten eller Ungdomens vän. Och han lär sig i den boken att han varit på väg mot kroppsliga sjukdomar och ett evigt helvete.

Ser du, käre Larsson, nu har jag liksom skildrat inkörsporten till det jordiska helvetet, de våldsamma passionernas helvete för dig. Och jag befinner mig för närvarande mitt uppe i detta helvete, fast underligt nog är mitt huvud kallare och mitt lugn större just nu än det varit på många år. Kanske det är den annalkande döden som ger mig detta lugn, och måhända är det endast skenbart. Jag säger dig, jag behöver ej någon himmel, annat än om det efter döden tillätes mig att vara fri från alla dessa passioner och att få vara här i min gamla ödemark och utan att hungra eller frysa få se årstidernas festliga marsch genom hedmarker, över gröna ängar, näckrosfyllda sjöar och gula kärr. Men jag vet ej om dessa våra nyssnämnda passioner stannar kvar hos kroppen. Och du förstår vart jag är kommen, när du fattat den inledning till livet jag nyss beskrev. Ty när detta hände i barndomen, vad tror du ej då har hänt i ungdomen! Alltså, jag skall väl efter döden få lov att sällskapa med de skamlösa, de plågade och lastbara? Jag har ingen rättighet, jag lastbare, att få vila och ro för min frigjorda själ här i dessa granna ödemarker. De moderna människorna säger att jag skall fortsätta mitt liv i någon form till dess jag stridit ut med lidelsen och liksom gått igenom skärseld. Ja, jag blir gärna teosof — giv mig bara den enfald som behövs!

Jag skall öppna fönstret — nej, dörren, se ut där! Titta, har du sett något liknande i alla dina böcker? Ser du Roussannas himmelshöga ås och de becksvarta furustammarna som står skarpt och dystert mot den röda kvällshimlen? Ser du hur natten bereder sig att gå stilla över kärret med sina ångor av någonting friskt ruttet, om du tillåter uttrycket? Vet du hur det är att sitta på Vagnbergets utsprång bland de skrovliga klipporna en höstnatt under häftig storm och jagande skyar, när månen skiner över all världen. Detta är dysterhetens och ödslighetens skönhet, när man ser milsvitt runt om hur topparna böjer sig för stormen och känner luftens hårda tryck mot klipphålan som en omfamning av vår Herre! Det är mitt paradis, dit vill jag komma efter döden — men jag är så lastbar, ser du, jag får nog lov att stiga ned i avgrunden först, eftersom jag tycks alldeles stå utanför syndernas förlåtelse. Och denna avgrund är full av hundra tusen sådana som jag.

Vet du, jag är rädd. Allt detta är min stora feghet, och jag har så starka anfall av fruktan inför det okända att jag ibland tror att jag kommer att dö av skrämsel. Och dock är jag ingen feg varelse bland människorna, och jag har ingen fruktan för döden i vanlig mening.